Before I Leave

{Kapitel 36}

*Ogges perspektiv*
Oscar bad mig att leta efter Amy och jag gjorde som han sa. Jag undrade också var Amy var. Hon försvann ju bara. Men innan hon gick hade jag sett sorgen i hennes ögon. Jag hade sett besvikelsen av Oscars sista mening som hon hörde. När han sa att hon inte kämpade. Visst, hans slut räddade allt, men Amy fick inte höra det. Amy tror att han menade att vara så kall mot henne som han faktiskt lät. Mina steg styrde automatiskt mot bron som Amy och Oscar hade pratat om. Någonting inom mig sa att hon var där. Jag ökade takten och när jag kom fram såg jag Amy stå på bromuren.
"AMY" skrek jag och sprang närmare henne. Amy vände sig om och jag såg hennes rödsprängda ögon, men med samma blick som jag hade sett inne i domsalen.
"Varför Amy? Varför?" Frågade jag med gråten i halsen och Amy fnös.
"Oscar. Hans ord. Dem sårade mig. Ingen bryr sig längre Ogge. Ingen. Alla gör allt de kan för att såra mig och det gör ont. Det gör så jävla ont. Och jag klarar inte av smärtan längre. Vet du det? Jag klarar inte av det längre. Allt är slut Ogge. Det är slut här och nu. Förlåt." svarade Amy och lutade sig sakta bakåt och hon föll. Amy föll ner för bron och jag slängde mig fram till staketet, men det var försent. Amys kropp slog i marken under och sedan låg kroppen helt livlös. Mina tårar sprutade och mitt hjärta dunkade som aldrig förr. Paniken steg och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag sprang till slutet av bron och sprang ner på marken där Amy låg. Medan jag sprang slog jag in 112 och ringde efter ambulans. När jag väl kom ner till Amy, efter mycket slag av grenar, slängde jag mig ner vid henne och la upp hennes huvud i mitt knä. Det var inte så högt från marken upp till bron, men Amy var livlös. Jag skrek efter hjälp med min spräckliga röst, men ingen var i närheten. Ingen hörde.

*Oscars perspektiv*
Jag läste smset om och om igen. Orden ekade i mitt huvud. Mina tårarna forsade omedvetet ner för mina kinder och mitt hjärta var i tusen bitar. Jag fattade inte vad som nyss hade hänt? Allt runt omkring mig försvann och jag föll ner på knä. Jag hukade mig ner mot marken och skrek. Folk runt om mig samlades i en cirkel och jag kände hur någon kom fram och lyfte upp mig. Det var Omar och Felix.
"Vad händer?" Frågade de förskräckt. Jag var stum och kunde inte röra mig. Mina ord som jag ville få ut försvann på halva vägen. Jag visade mobilen för dem och deras miner sjönk till botten och även deras ögon fylldes med tårar. Båda två omfamnade mig och vi stod där och grät. I mitten av den cirkel som bildats. Våra föräldrar, som också hade varit med på rättegången, kom ut ur salen och såg oss. De skyndade sig fram och frågade vad som hade hänt. Men jag kunde inte svara. Min blick var fäst i marken och alla ljud runt om mig mosade ihop sig. 'Det är över Oscar, det är över Oscar, det är över Oscar' det var det ända jag hörde. Det ända som mina tankar låg på. Allt var över. Amy är borta. Min Amy är borta. Och det är mitt fel.
Jag hörde ljudet av sirener och folk som pratade i munnen på varandra. Allt var en stor klump och jag kände hur folk rörde mig. Mitt huvud dunkade, men jag kunde inte jämföra något med smärtan i mitt hjärta. Ingenting kommer bli som vanligt igen. Jag kommer alltid ha skuld för det här. Det var jag som sårade henne. Jag som svek henne. Mitt fel. Allt. Amy är död på grund av mig...