Before I Leave

{Kapitel 33}

*Ogges perspektiv*
Det knackade på dörren och jag skyndade mig dit. Jag öppnade dörren och en kall vindpust blåste förbi mig medan jag hörde regnet smattra ner på det lilla taket över dörren. Min blick flyttades till tjejen som nu stod framför mig med rödsprängda ögon och darrande kropp. Amy. Jag tog ett steg mot henne och omfamnade henne utan att säga något. Bakom henne stod massa väskor. Vad är det som händer? Amy var iskall och stod och darrade. Hennes tårar föll ner på min axel och hennes oregelbundna andetag flåsade mig i nacken. Efter någon minut av kramande släppte jag henne och drog in henne i huset. Jag drog in hennes väskor och ställde dem i hallen innan jag ledde upp Amy till mitt rum. Jag gav henne filtar och hämtade varm choklad åt oss, sedan satte jag mig ner i sängen med ryggen lutad mot väggen och Amy satte sig i mitt knä. Hon var inte kall längre, men hon darrade ändå. Jag pillade med mina fingrar i henne hår och pussade henne mitt på huvudet. Min mobil plingade till och jag tog upp den ur fickan. Det var Oscar "Är hon hos dig?" Hade han skrivit. Jag suckade. Såklart det var han som sårat henne. "Mm, vad fan har du gjort?!" Skrev jag tillbaka och väntade på svar. "Jag vet inte" skrev Oscar tillbaka och jag fnös.
"Vad har han gjort Amy?" Frågade jag mjukt och Amy snyftade till och torkade bort sina tårar innan hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen.
"Han bröt sitt löfte" sa Amy lågt efter några tysta minuter.
"Vilket löfte?" Frågade jag mjukt.
"Han berättade att jag har självmordstankar och nu vet alla om det. Nu är det allt som sociala medier kretsar runt" sa Amy lågt med en spräcklig röst. Jag kramade om Amys händer ännu hårdare och pussade henne återigen på huvudet.
"Vill du att jag ska be dem sluta?" Frågade jag eftersom jag tog för givet att det var Foooers hon pratade om.
"Det kommer alltid finnas där Ogge. Ingenting blir ogjort bara för att dem slutar. Hatet kommer inte sluta och Oscars ord kommer inte försvinna. Det är försent. Jag klarar det inte längre. Jag sa till mig själv att om Oscar sårade mig fanns det inget att leva för längre" sa Amy med samma spräckliga ton.
"Amy nej, jag finns. Omar finns. Felix finns. Oscar finns. Snälla" bad jag och nu hade även jag fått en spräcklig röst.
"Lova mig Amy" bad jag och Amy fnös lite lätt.
"Jag kan inte lova dig det Ogge. Jag är ledsen" sa Amy och hennes tårar började rinna igen. Vi sa inte mycket mer efter det. Vi bara satt där i min säng. Hela kvällen. Långt in på natten. I tystnad. Det var bara vi två hemma och det gjorde allting mycket tystare och lugnare. Amy hade somnat i min famn och jag tog upp min mobil. Jag tog en gammal bild på mig och Oscar som jag la ut på Instagram. "Sometimes man, you have to think before you open your mouth. Your words can hurt." Skrev jag i kommentarerna och delade bilden. I kommentarsfältet poppade det upp kommentarer om det som har hänt mellan Oscar och Amy. Det var lite det jag ville markera med bilden. Jag ville visa att Amy blev sårad och på så sätt kanske folk fattar. Timmarna gick och jag låg vaken. Jag tänkte på Amy. Hur ska jag få henne att fatta att hon är värdefull? Att många faktiskt bryr sig? Jag måste få henne att inse det innan det är försent. Jag vet inte om Oscar och Amy kommer bli sams igen. Det känns som att de måste det om detta ska funka. Imorgon, eller idag då, kommer de båda vara tvungna att träffas i alla fall. Då är det ju Chris rättegång, där både Amy och Oscar måste delta...