Before I Leave

{Kapitel 24}

*Oscars perspektiv*
Dörren slogs upp och Amy gav mig en sista blick innan hon blev indragen genom dörren och den stängdes och låstes med detsamma. Jag gick sakta fram mot dörren och lyssnade. Det hördes ingenting. Det var helt tyst en lång stund. Plötsligt så bröt någon ut i ett högt skrik. Jag var säker på att det var Amys pappa eftersom Amy inte hade sådan röst. Skriket övergick till skäll och det var inga trevliga ord han sa heller. Jag trodde att det bara var en utskällning som inte skulle pågå särskilt länge, men så var det inte. Efter några minuter av skrik så började jag höra saker krossas och bankas med. Mitt hjärta började slå i 180 och min hjärna snurrade runt och runt. Paniken steg och jag tyckte i dörrhandtaget om och om igen, men det var låst. Jag sprang runt huset för att leta efter ett öppet fönster, men hittade inget alls. Jag hörde skrik inifrån, och den här gången var det Amys skrik. Inte skrik av vrede utan skrik av skräck och smärta. Där gick min droppe och jag drog upp telefonen och slog in 112 i ren panik. Mitt hjärta bultade och jag stod och ryckte i handtaget medan jag pratade med larmcentralen. Hon i luren sa att de skickade en polisbil direkt. Jag hörde fortfarande skrik och dunsar inifrån. Jag kunde inte se vad som hände för alla persienner var nerdragna. Jag fortsatte rycka i handtaget och försökte sparka upp dörren, men det gick inte. Jag kom plötsligt på att Amy hade berättat att det alltid låg en nyckel under dörrmattan. Jag slängde mig ner på knä och slängde bort dörrmattan. Nyckeln låg där och snabbt som blixten låste jag upp dörren. Synen jag möttes av ville jag helst aldrig se, men jag var tvungen att ta tag i det. Amys pappa avbröt ett slag mot Amy som han precis skulle slå när jag kom in genom dörren. Hans blick gled sakta genom rummet och mötte sedan min blick. Hans ögon var röda och ilskan inom honom var enorm. Jag vände bort min blick till Amy som hade sjunkit ner på mot väggen. Hela hennes kropp skakade och hennes tårar forsade ner för hennes kinder.
"Amy gå upp till ditt rum" sa jag skarpt och Amy tittade på mig och skakade på huvudet.
"Gör det inte" hörde jag henne viska, men ilskan inom mig hade redan tagit över.
"Amy gå upp nu" sa jag ännu skarpare, men Amy satt kvar.
"Gå upp och lås in dig. Öppna inte för någon annan än mig. Jag lovar att hålla dig säker" sa jag och gav Amy en menande blick. Hon nickade sakta och drog sedan sin darrande kropp upp för trappan. När Amy hade försvunnit runt hörnet så vände jag min blick mot Chris som stod och hånlog åt mig med knytnäven i luften.
"Gentleman" väste han och sprang emot mig. Jag reagerade snabbt och hann precis hoppa undan innan han flög mot mig. Jag hörde hur polissirener närmade sig och jag pustade ut lite lätt. Chris kom emot mig en gång till, och en gång till, och en gång till, men jag lyckades hoppa undan varje gång. Tillslut kom det flera poliser springandes in genom dörren och det fick stopp på Chris. Poliserna rusade fram till Chris som precis hade tänkt attackera mig igen. De tog tag i honom, satte på handbojor och ledde honom till bilen. Jag pustade ut och gick fram till en av poliserna som var kvar i rummet.
"Var är tjejen du pratade om?" Frågade polisen och tog upp ett anteckningsblock.
"Hon är uppe i sitt rum, kom" sa jag och började gå upp. Jag knackade löst på dörren och jag kunde höra att Amy satt mot dörren och snyftade på andra sidan.
"Det är jag Amy" sa jag mjukt och jag hörde hur Amy började fiffla med låset. Efter några sekunder öppnades dörren och Amy slängde sig i mina armar...