Before I Leave

{Kapitel 31}

*Amys perspektiv*
Idag var det fredag och Oscar började sent och ville därför skjutsa mig till skolan. Jag gick med på det och strax före åtta satt vi på Oscars moppe påväg, i full fart, mot skolan. Vi kom fram tio i åtta och gick till mitt skåp. Jag såg i ögonvrån hur Kasper kom emot mig. En suck lämnade mina läppar innan jag tog ut mina böcker ur skåpet och låste det. Jag tog Oscar i handen och började gå mot utgången så att Oscar skulle hinna gå innan Kasper kom fram till mig. Såklart hann jag inte få ut Oscar innan Kasper kom och slog till mig i ryggen.
"Hej Amy, hur mår du?" Utbrast Kasper högt och jag hörde tydligt sarkasmen i hans röst.
"Hörde att din pappa åkte in i finkan" fortsatte Kasper och jag suckade.
"Höru vad är ditt problem?" Sa Oscar och tog ett steg närmare mot Kasper som bara flinade.
"Amy är mitt problem" sa Kasper lågt och spände blicken i Oscars ögon.
"Då tycker jag att du drar åt helvete och låter henne vara" sa Oscar skarpt och Kasper började flina.
"Det är snarare Amy som kan dra åt helvete, ingen skulle bry sig om hon dog" sa Kasper och vände blicken till mig. Hans mörka ton fick mig att rysa och hans ögon lyste av ondska. Just den meningen 'ingen skulle bry sig om hon dog', den gjorde ont. Även om den kom från Kasper så gjorde den sjukt ont. Jag höll inne mina tårar och stod bara där och tittade på Kasper med en tom blick.
"Får jag prata med dig" sa Oscar med helt neutral röst. Kasper flinade och följde efter Oscar ut. Oscar gav mig inte en enda blick innan han och Kasper lämnade mig. Jag suckade och eftersom min lektion började snart så orkade jag inte stå kvar och vänta på dem. Jag litar på Oscar. Han gör inget dumt.

*Oscars perspektiv*
"Du säger fan inte ett skit till Amy, låt henne vara" sa jag skarpt så fort jag och Kasper kom ut genom dörren.
"Varför? Det är ju sant att ingen skulle bry sig om hon dog" sa Kasper och placerade ett elakt flin på läpparna.
"Det finns jättemånga som skulle bry sig" sa jag skarpt och Kasper skrattade hånfullt.
"Vilka skulle bry sig om den lilla horan?!" Spottade Kasper ur sig.
"Jag" sa jag och spände käkarna.
"Varför är detta ett så känsligt ämne?" Frågade Kasper och lyfte på ögonbrynen.
"Är det så att hon går och bär på självmordstankar?" Fortsatte Kasper innan jag ens hann svara.
"Ja, tänk för att det är så, och just därför ska du passa dig jävligt noga" svarade jag skarpt utan att tänka mig för.
"Oj där ser man" sa Kasper och fnös innan han gick tillbaka in i skolan. Jag följde honom fundersamt med blicken. Det kanske inte var så smart att berätta det där. Jag hade ju faktiskt lovat Amy. Fast hon behöver inte få reda på något. Jag suckade och gick tillbaka till min moppe och körde iväg till studion där jag mötte några Foooers innan jag väl kom in i studion. Grabbarna satt som vanligt och flamsade i soffan, men reste sig upp när jag kom.
"Daff väntar" muttrade dem och jag skrattade åt deras plötsliga humörsvängningar. Vi jobbade inte så länge den dagen. Vi hade inte så mycket att göra nu när konserten var avklarad. När jag väl kom hem och gick upp i mitt rum mötte jag Amy som satt och läste i min säng. Jag satte mig bredvid henne.
"Hej älskling" sa jag och kysste henne. Amy la ner sin bok i sängen och sa hej hon också.
"Vad sa du till Kasper?" Frågade Amy och jag stelnade till.
"Ehm inte så mycket, varför undrar du?" Sa jag tveksamt.
"Han undvek mig hela dagen" sa Amy och jag pustade ut, men helt lugn var jag inte...