Before I Leave

{Kapitel 37}

*Oscars perspektiv*
Vi var på sjukhuset resten av dagen, men mamma tvingade hem mig sent på kvällen. När jag väl var hemma satte jag mig i sängen och satt där hela natten. Jag rörde inte en enda muskel. Allt var redan gjort. Jag vet inte vad jag skulle göra längre. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Amy är inte vid min sida längre. Amy är borta. För evigt. Jag satt i mitt rum i flera dagar. Jag la allt annat åt sidan. Jag klarade inte av det. Jag kan inte bara gå ut och bete mig som att inget hade hänt. Det funkar inte så. Folk, som mamma, pappa och killarna, kom upp till mitt rum och ville prata, men jag rörde inte en min, utan bad dem bara att gå. Jag vill inte ha någon annan än Amy. Mamma kommer upp med mat, hon förstår mig.
Första gången på flera dagar tog jag upp mobilen och gick in på Aftonbladet för att se om det stod något om Amy som jag hade hört mamma prata om. Jag hittade tillslut artikeln och drog en djup suck innan jag började läsa. "Amy Silkebeck blev endast 15 år innan hon avled söndagen den 17 januari. Amy hoppade från en bro och avled direkt på plats innan räddningstjänsten anlänt. Det var i samband med Chris Silkebecks, Amys pappa, rättegång där Amy sägs ha lämnat lokalen och försvunnit mitt i rättegången. Oscar Molander från pojkbandet The Fooo Conspiracy var den enda som närvarade vid platsen där Amy tog självmord, det var han som ringde larmcentralen. Efter rättegången fick Oscar Enestad, Omar Rudberg och Felix Sandman, också från The Fooo Conspiracy, reda på att en av deras närmaste vänner gått bort via sms från Oscar Molander och chocken var nog lika stor för alla. Ingen vill ge kommentarer om händelsen." Läste jag tyst för mig själv. Jag tittade på bilderna som var med i artikeln. Det var en bild när jag hade fallit ihop på marken, en bild när jag, Omar och Felix stod och kramades, en bild på Oscar och ambulanspersonalen, en bild på bron och en bild på Amy. En vacker bild från hennes instagram. Smärtan var obeskrivlig. Det var som att jag fick uppleva allt en gång till när jag läste det här och tittade på bilderna. Jag gick ut från Aftonbladet och gick istället in på instagram. Jag tittade på vilka bilder jag hade blivit taggad i och började sedan läsa alla långa, fina texter om Amy. Jag gillade varenda bild som jag läste och jag måste säga att jag fällde minst en tår för varje text. Efter många timmar av läsande la jag ut en bild på mig och Amy. Det var en bild som Omar hade tagit. Jag och Amy stod och kramades ute. Det snöade och snön glittrade. Vi var så lyckliga då. Vad hände? "You were my baby. Now you're my angel. My guardian angel. I'm sorry that I didn't said goodbye. I'm sorry that I didn't said I'm sorry. But I had no idea that you just would disappear from me. Leave me. Just like that. I didn't know. It's my fault. Don't think I ever could forgive myself. It's tragically. Suddenly you just were gone. So were our 'together forever'..
Jag älskar dig Amy.<3 #RIPAmy" skrev jag. Mina tårar hade börjat rinna igen och jag tryckte på dela. Jag uppdaterade och uppdaterade och läste igenom alla kommentarer som kom upp i kommentarsfältet. Långt inom mig hoppades jag på att Amy skulle kommentera "jag har bara skojat med dig älskling. Jag finns kvar med dig" men jag visste mycket väl att det inte var så. Plötsligt kom det upp en kommentar från Omar. "Vår ängel. Vi står vid din sida Oscar. #RIPAmy" hade han skrivit. Sedan kom nästan likadana kommentarer från Ogge och Felix. Jag log. De kommer alltid stå vid min sida...