Before I Leave

{Kapitel 39}

*Oscars perspektiv*
Min tur. Jag klarar fan inte det här. Åhhhh. Grabbarna klappade mig på axeln och jag gick motvilligt fram till altaret. Jag stod där och skakade medan jag tog upp min lapp där jag hade skrivit ner talet. Jag tittade länge på lappen innan jag fnös och la ner det i fickan igen.
"Nej, jag måste tala från hjärtat. När jag för första gången träffade Amy så satt hon utanför studion. Hennes kristallblåa ögon fastnade i mina och det kändes som kärlek i första ögonkastet. Men hon var envis. Hon ville inte ha min hjälp. Men jag ville visa henne att det fanns folk som faktiskt brydde sig. Jag lyckades tillslut, trodde jag i alla fall. Vi blev ihop. Vi blev världens lyckligaste par. Jag och Amy. Amy och jag. Hon bodde hos mig i närmare en månad eftersom hon inte vill gå hem. Men sedan hände något och allt blev bara så fel" sa började jag, men pausade mig själv. Jag blickade ut i publiken och mötte flera personer som grät. Ändå har jag inte ens kommit till det sorgliga. Jag tittade på grabbarna och såg konstigt nog hopp i deras ögon. Sedan tittade jag på mamma och pappa som log halvhjärtat mot mig. Jag flyttade över blicken till Amys familj som hade sorgen i sina ögon. Sorgen som man inte kunde komma undan. Jag drog ett djupt andetag och fortsatte mitt tal. Och det var i den här delen som mina tårar forsade ner, min kropp darrade och min röst sprack gång på gång.
"Dagen innan Amy dog så mötte jag henne på min uppfart. Hennes ögon vad rödsprängda och hennes kropp darrande. Jag frågade vad det var som hade hänt, men hon svarade inte. Hon gjorde slut med mig och jag kände hur allt inom mig brast. Sedan sa hon 'Hejdå Oscar'. Det var det sista hon sa till mig. Jag fattade bara inte då att hon menade 'hejdå' som i 'hejdå vi ses aldrig mer'. Jag visste inte att hon hade planerat att lämna världen för att jag sårade henne. Jag sa inget tillbaka till Amy. Jag sa inte hejdå, för jag visste inte. Jag trodde att det bara var ett vanligt gräl och att allt skulle bli bra sedan. Men så var det inte, för dagen efter var hon borta och inget gick att lösa längre.
Det ögonblicket jag fick veta att Amy inte levde längre. Det ögonblicket slängde jag mig på marken. Jag föll ner på knä och hukade mig ner mot marken. Mina tårar sprutade och min kropp darrade. Allt inom mig gjorde ont. Mitt huvud dunkade. Mina tankar var borta. Mitt hjärta var krossat i tusen bitar. Allt runt omkring mig försvann och jag visste inte vad som hände. När jag väl kom hem så satte jag mig i sängen. Och där satt jag. I flera dagar. Utan att prata med någon. Det fanns inget att säga.
Nu är allt sagt. Allt är gjort. Allt är över. Jag älskar henne. Hon finns fortfarande kvar i mitt hjärta. Dag in och dag ut. Men vet ni vad det värsta är? Vet ni vad som gör mest ont? Vad som gör att jag inte kan sova på nätterna? Jo, det är att jag aldrig hann säga hejdå. Jag hann aldrig säga förlåt."