Before I Leave

{Kapitel 30}

*Oscars perspektiv*
Konserten blev lika grym som vi hade väntat oss. Kvällen blev perfekt. Att Amy var där och gav mig ett leende varje gång jag vände blicken mot henne gjorde mig bara ännu gladare. Hon finns där för mig och jag finns där för henne. Jag log som en fåne av bara tanken, men ett slag på axeln av Ogge fick mig att rycka till och komma tillbaka till verkligheten.
"Vart är Amy?" Frågade Ogge och slängde sig i soffan där Omar och Felix redan satt.
"Hon skulle hämta något" sa jag och ryckte på axlarna medan jag satte mig ner i fåtöljen mittemot soffan.
"Så du bara lät henne gå iväg? Helt ensam? Såhär sent på kvällen?" Sa Ogge och jag himlade med ögonen.
"Självklart inte, Kat och Mikkis följde med henne" svarade jag och tog upp en burk cola från bordet och drack lite. Dörren öppnades efter några minuter och in kom Amy, Kat och Mikkis med en stor tårta. Jag och grabbarna började jubla medan tjejerna kom och ställde ner tårtan på bordet. Våra familjer kom in efter ytterligare några minuter och sedan satt vi allihopa där och pratade och skrattade. Stämningen var sjukt skön, även fast klockan var mycket så var alla pigga och glada. Amy satt i mitt knä i fåtöljen och lutade sig mot min bröstkorg. Amy gäspade och gosade in sitt ansikte mot min bröstkorg.
"Är du trött älskling?" Viskade jag i Amys öra och hon nickade och skrattade lite löst.
"Ska vi dra hem?" Frågade jag och hon nickade.
"Jag och Amy går hem nu" sa jag och reste mig upp några sekunder efter Amy.
"Vill ni inte ha skjuts då?" Frågade mamma och jag skakade på huvudet.
"Nej, vi har min moppe" sa jag och tog tag i Amys hand. Vi gick ut ur lokalen och kom fram till moppen.

*Amys perspektiv*
Jag och Oscar kom hem och gick och la oss nästan direkt.
"Oscar?" Sa jag svagt och Oscar nickade och började stryka sitt finger på min panna. Vi låg i Oscars säng bara några centimeter ifrån varandra och jag kunde känna Oscars tunga andetag.
"Vet dina föräldrar om att jag har självmordstankar?" Frågade jag efter ett tags funderande.
"Nej Amy, jag har inte berättat för någon utom Ogge, Omar och Felix" svarade Oscar mjukt.
"Sk..." Började jag, men Oscar avbröt mig.
"Nej Amy, jag skulle aldrig berätta för någon om jag inte har din tillåtelse" sa Oscar som att han kunde läsa mina tankar. Jag log som svar och flyttade sedan ner blicken mot madrassen.
"Har du det fortfarande?" Frågade Oscar ett tag och placerade sitt pekfinger på min haka och tryckte försiktigt uppåt så att jag var tvungen att kolla honom i ögonen.
"Hela tiden" sa jag och fnös tyst åt mig själv. Nu lägger jag allt på hans axlar i alla fall. Oscar sa ingenting efter det. Han tittade bara på mig i några långa sekunder innan han kramade om mig. Jag ville gråta ut i Oscars famn. Jag ville få ut det som gjorde så ont inom mig. Men jag kunde inte. Jag kan inte lägga allt på Oscars axlar igen. Han har ett eget liv som han måste tänka på. Han har många som bryr sig om honom. Många som ser upp till honom. Han måste sköta sig själv och sluta handskas med mina problem. Jag har nästan ingen som bryr sig om mig. Om Oscar sviker mig så är det inte värt att leva längre. Inte för att han ska få dåligt samvete om han sviker mig, mer att om han sviker mig. Om han visar att han inte bryr sig. Då finns det ingen. Ingen alls. Som verkligen bryr sig om mig. Då har jag ingen att vända mig till. Ingen som skulle bry sig om jag försvann...