Before I Leave

{Kapitel 17}

*Oscars perspektiv*
"Men gå och lägg er för fan" sa jag en aning irriterat när Omar rusade in i rummet bakom Felix.
"Men vi vill inte sova" sa Felix med en röst som liknade en femårings röst.
"Gå och lägg er så gör vi något kul imorgon" sa jag och la kudden över huvudet för att slippa höra deras gnäll. Amy låg tätt intill mig och fnittrade mot min bröstkorg.
"Då får jag och Omar bestämma vad vi ska göra imorgon" sa Felix bestämt och vandrade ut ur rummet med med Omar bakom sig.
"Godnatt vackraste Amy" viskade jag i Amys öra och hon lyfte upp sitt ansikte från min bröstkorg.
"Godnatt vackraste Oscar" viskade Amy tillbaka och jag log. Jag la mig på rygg och Amy la sitt huvud vilandes på min bröstkorg. Jag började pilla med hennes hår och rita små hjärtan vid hennes skulderblad. Efter ett tag somnade Amy och ett leende bildades på mina läppar. Hon var så vacker. Och hon var min. Bara min.
Morgonen efter vaknade vi alla sent. Men det kanske inte var så konstigt med tanke på nattens händelse. Vi satt nere i köket allihopa och åt frukost. Det var tyst som fasen. Ingen sa något alls och det blev nästan lite stelt.
"Vad ska vi göra idag då?" Frågade Ogge för att avbryta den stela stämningen.
"Jag behöver hämta kläder om jag ska sova här" sa Amy tveksamt och flyttade sin blick till mig som log åt henne.
"Då går vi hem till Amy och hämtar kläder" svarade Ogge. Amy bet sig i läppen och jag kunde se hur hon kände sig obekväm.
"Ni kan inte följa med" sa Amy lågt, men ändå högt nog så att vi hörde det.
"Varför?" Frågade Omar och alla vände sina blickar mot Amy. Jag såg hur hon blev mer och mer obekväm i samtalsämnet och jag skulle precis lägga mig i när hon svarade Omar.
"Därför" sa hon kallt och vek undan blicken.
"Amy, jag följer med. Du ska inte gå själv" sa jag och tog Amys hand.
"Nej Oscar, om någon så är det du som borde veta varför" sa Amy en aning surt, men jag kunde även höra att hon var både ledsen och orolig. Det måste ha något att göra med hennes pappa. Det är därför jag inte vill att hon ska gå själv. Amy tittade på mig en stund innan hon reste sig upp. Hon tog sin tallrik och ställde in den i diskmaskinen. Sen sprang hon ut i hallen och jag hörde hur dörren smälldes igen.
"Varför fick vi inte följa med?" Frågade Felix några sekunder efter att dörren hade smällt igen.
"Antingen för att hon skäms över sin pappa eller för att hon vet att han inte kommer acceptera det" sa jag och suckade medan jag petade med skeden i min skål med mjölk och flingor.
"Vad menar du?" Frågade Omar tveksamt. Jag suckade, men kände även att jag var tvungen att berätta.
"Amy blir misshandlad av sin pappa" sa jag lågt och grabbarna sa inte ett enda ord till en början.
"Och du fucking släpper iväg henne själv när hon inte har varit hemma på ett dygn?!" Utbrast Ogge högt och argt efter ett tag.
"Men chilla, hon kan hantera honom" sa jag säkert, även om jag själv tvivlade på det. Jag har ju sett hennes blåmärken. Jag vet vad han är kapabel till. Vafan släppte jag iväg henne själv för?! Helvete...