Länge stod hon och betraktade de vissna och uttorkade bladen som hängde ned från den snötäckta grenen. Det var just så hon själv kände sig inombords. Vissen. Uttorkad. Död.
Det övergick hennes förstånd varför de envist höll sig kvar vid trädet som hade svikit dem. Som hade vänt dem ryggen.
Med tårfyllda ögon vände hon bort huvudet och gick vidare. Hennes kinder var nästintill blodröda och fötterna simmade i vätan som hade tagit sig in i hennes tygskor.
Egentligen borde hon gå hem, men det kunde hon inte. Inte på några som helst villkor. Inte när allt hon trott på och älskat slagits i spillror. Av honom.
Hon fortsatte därför att gå, medan snön knastrade under hennes fötter.
YOU ARE READING
Veckans fiktion
General FictionSedan den 3 januari 2020, publicerar jag varje fredag ett inlägg på mitt Instagramkonto under titeln och hashtagen "Veckans fiktion". Här kommer jag att samla dessa kortare texter så att även du får möjlighet att läsa dem. "Veckans fiktion" är inspi...
