Oseende gick hon med barnvagnen framför sig på den lilla skogsvägen. Ögonlocken kändes farligt tunga. Hon var säker på att hon skulle kunna somna stående här och nu. Tanken var inte alldeles oangenäm.
Kanske borde hon sätta sig ner och vila en stund? Nu när bebisen äntligen sov? Fast att stanna vagnen var detsamma som att sätta på en väckarklocka. Hon visste inte om hon var villig att testa. Det räckte att hon hade fått vara vaken hela natten med sin skrikande son.
Hon var nära att falla när foten fastnade i en uppstickande trädrot. Skriket lyckades hon i alla fall kväva i sista stund.
Nej, det här gick inte längre. Hon behövde få sova, om så bara för en liten stund. Gråten var farligt nära och det var det sista hon behövde nu. Sonen grät så det räckte och blev över.
Med en duns slog hon sig ner på första bästa bänk som hon kom till. Genast var sömnen där och försökte förföra henne.
Just som hon var på väg att somna hörde hon hur en bebis grät. Med ens slog det henne att det var hennes bebis. När hon betraktade sin skrikande och armviftande son, vällde till sist hennes egen gråt fram.
KAMU SEDANG MEMBACA
Veckans fiktion
Fiksi UmumSedan den 3 januari 2020, publicerar jag varje fredag ett inlägg på mitt Instagramkonto under titeln och hashtagen "Veckans fiktion". Här kommer jag att samla dessa kortare texter så att även du får möjlighet att läsa dem. "Veckans fiktion" är inspi...
