Hon tog flera djupa andetag. Hon fick inte gråta. Sina tårar var det sista som hon tänkte ge dem. Men det gjorde ont.
I hela sitt liv hade hon kämpat och gjort allt för att de skulle vara nöjda. Tycka om henne. Hur många gånger hade hon inte offrat sig själv och sitt välbefinnande för att vara dem till lags? Ändå hatade de henne.
"Jag behöver inte dem", intalade hon sig själv, men i samma stund som orden yttrades visste hon att det var lögn. De var hennes föräldrar. Hon borde behöva dem och de borde älska henne. Villkorslöst.
ŞİMDİ OKUDUĞUN
Veckans fiktion
Genel KurguSedan den 3 januari 2020, publicerar jag varje fredag ett inlägg på mitt Instagramkonto under titeln och hashtagen "Veckans fiktion". Här kommer jag att samla dessa kortare texter så att även du får möjlighet att läsa dem. "Veckans fiktion" är inspi...
