Veckans fiktion

# 48 (2020)

 "Det är över nu. Jag lämnar dig."

Så snart orden hade lämnat tungan ångrade hon sitt ordval. Varför var hon alltid tvungen att låta så barnslig och dum? Varför hade hon inte kunnat säga det på ett mer vuxet och sofistikerat sätt?

Han såg upp från sin dator och såg på henne. Hon rös ofrivilligt till när hans blick trängde igenom henne.

"Jaså?"

"Ja. Jag har bestämt mig. Det här fungerar inte mer."

"Vad då 'fungerar inte mer'?"

För att dölja hur hennes ben började skaka, bytte hon ställning där hon stod i hallen. Varför var han tvungen att enbart besvara henne med frågor? Förstod han inte att det redan var tillräckligt jobbigt som det var?

"Jag orkar inte mer. Det här har pågått tillräckligt länge nu. I fem år har du tryckt ner mig på olika sätt. Nu får det vara slut."

"Jaså det säger du?"

Långsamt reste han sig från soffan och började gå i riktning mot henne. Han vek inte undan med blicken en enda gång.

Hennes blod frös bokstavligt talat till is, men hon hade faktiskt bestämt sig. Han skulle inte få förstöra det här för henne.

"Hej då", sa hon med ostadig röst och sprang nästan ut ur lägenheten.