Nu när solen nästan hade gått ned, hade himlen målats i olika nyanser av rosa. Till och med det annars så klarblå havet hade sugit åt sig en del av detta och antagit en lilaaktig färg. Samtidigt körde ett fartyg förbi där borta, närmare landremsan, men det avtagande ljuset gjorde att fartyget såg ut att ha nästan samma färg som den skuggdränkta staden. Det gällde alltså att vara uppmärksam för att ha en chans att upptäcka det.
Medan hon tog ett djupt andetag, slöt hon ögonen och lät vågornas jämna och rytmiska kluckande skänka henne lugn. Om hon stod kvar en längre stund, var hon säker på att hon skulle somna. För även bruset som uppstod när vinden smekte vattenytan var sövande.
Här hade hon kunnat stanna kvar. I detta ögonblick. För evigt.
KAMU SEDANG MEMBACA
Veckans fiktion
Fiksi UmumSedan den 3 januari 2020, publicerar jag varje fredag ett inlägg på mitt Instagramkonto under titeln och hashtagen "Veckans fiktion". Här kommer jag att samla dessa kortare texter så att även du får möjlighet att läsa dem. "Veckans fiktion" är inspi...
