"Åh, vad söt!"
"Titta hjärtat. Ser du den röda nallen? Där. Uppe i trädet. Jaaa! Där är den. Visst är den fiiin?"
Suckandes vände jag mig om och blängde på idioterna bakom mig. För det första - fattade de inte att de störde djuren med sitt tjatter? För det andra - hur svårt kunde det vara att hålla avstånd?! Minst en och en halv meter. Det var definitivt inte det avståndet mellan mig och den uppklädda kärringen bakom, med tanke på att jag kunde känna hennes andetag i nacken.
"Ursäkta? Minst en och en halv METERS avstånd. Inte CENTImeter."
Tyvärr klarade jag inte av att hålla mig längre, fastän det inte var socialt accepterat att säga ifrån. Som medborgare i landet lagom skulle man se glad ut och vara irriterad, sur, arg, förbannad - och Gud vet vad! - i hemlighet.
Den äldre kvinnan snörpte på munnen och gick iväg.
Jag skakade på huvudet och återgick sedan till mitt fotograferande. Jag hade dock inte hunnit ta många bilder förrän jag kände en tung hand som placerades på min ena axel.
"Jag tror att det är bäst att du följer med mig", hörde jag någon säga bakom mig.
KAMU SEDANG MEMBACA
Veckans fiktion
Fiksi UmumSedan den 3 januari 2020, publicerar jag varje fredag ett inlägg på mitt Instagramkonto under titeln och hashtagen "Veckans fiktion". Här kommer jag att samla dessa kortare texter så att även du får möjlighet att läsa dem. "Veckans fiktion" är inspi...
