Camellia »m.c«

2.5 - i...

"Camellia"
"Don't fucking touch me" Skrek jag åt den svarta skuggan som hade tagit tag i min handled. Jag skulle berätta allt för Michael men hann inte på grund av ett dussin skuggor hade klampa in i rummet. Jag hade skrikit och sparkat för att ta mig loss ut deras starka grepp men alla tog bara tag i mig, slet i mig och drog mig till dörren som jag var helt säker inte fanns där förut.

Jag fördes in i ett rum och såg hur Trace stod där. Jag undrade var de förde Michael?

"Ah, thank you boys" sa han och alla skuggor släppte mig och försvann bara så där. Jag tittade förvånat på Trace.

"Trace what is this?"

"Sweet, sweet Camellia. You thought this was all true. I'm sorry to destroy it for you sweetheart but this isn't real. After all this time you completely thought on everyone and everything your heard. But nothing's true.

There's no such thing as a Monô. There's no such thing as a Antîmonô.
There is no such thing as heaven or hell. The only thing that is completely true is that there's a thing that is called the middle. The place between it all. That place is right here, right now. And things we do to people like you, we kill them. So I hope you don't mind but when this knife cuts through your heart, remember that even if dreams are made to come true, don't forget that nightmares are dreams to. I'll see you on the other side love, and please don't take this so hard cause I'm doing this for you. And only you." Efter de orden så stack kniven in i mitt hjärta, utan någon smärta alls så skrek jag ändå så högt jag bara kunde.

Klockor... Jag hör klockor. Och ett skrik från en bebis, ett skratt...

Jag ser en kvinna och en man. Kvinnan håller på att föda ett barn och hon skriker högt utav smärtan. Mannen står och håller kvinnan i handen och viskar hjälpande ord i hennes öra. Snart hör man ett skrik från ett barn och hur både kvinnan och mannen gråter över deras nyfödda barn. Lyckan i deras ögon får mig att le. Jag tittar ännu en gång på kvinnan och mannen som nu ser ut som mina föräldrar och som sedan säger något till bebisen högt nog för mig att höra. "Camellia, vi döper dig till Camellia". Skulle detta påstås vara den stunden jag blev född?

Denna stund varade inte länge utan jag såg sedan en liten flicka, det var jag när jag var runt 7-8år. Jag hade då långt brunt hår och mina gröna ögon syntes starkt utav deras färg. Jag stod med händerna i fickorna och väntade på när pappa skulle hänga upp min däckgunga i eken. Jag visste dock inte då att det skulle ta ca 20 minuter för att få fast däcket på själva repen och ytligare 20 till för att få upp den i trädet. Jag var ganska otålig, vilket syntes starkt på mitt ansiktsuttryck men jag sa inte ett ord utan väntade otåligt på att min pappa skulle bli klar. Detta var första gången jag gungade på den där gungan och förmodligen den sista genom att jag ramlade och bröt armen samma dag som pappa hängde upp den. Även fast jag bröt handen så var det ändå en rolig dag genom att pappa tog med mig och åt glass för att jag hade varit duktig hiss doktorn. Jag saknar de där stunderna mer och mer med pappa... Men nu är det ju försent.

Nu ser jag Michael och mig när vi står på klippan han tog mig till den gången vi...kysstes. Jag såg hur nervös jag var och desamma med Michael men han kupade sina händer runt mitt ansikte och pressade sina perfekta läppar mot mina. Efter det så fick han mig att rodna utav hans kommentar om hur han tyckte jag var på att kyssas. Men sedan så hände något jag inte kom ihåg. Jag snubblade och slog huvudet i klippan. Jag såg på Michaels ansiktsuttryck att han blev jätte rädd och han skyndade sig att ringa 911 (A/N: visst är det numret de slår i USA? Tror det, om inte så låssas bara som det😉)
Han bar mig sedan ut ifrån skogen till ambulansen som kom för att hämta mig.
Jag är helt förstummad, varför visste jag inte att detta har hänt? Eller är detta bara en dröm? Jag stog fortfarande på klippans kant och tittade ut mot havet. Sedan så tog jag ett steg och klev ut ifrån kanten. Jag flög i luften på vägen ner, kändes det som men när jag träffade vattnet så blev allting svart...

Jag öppnade ögonen och hörde ett svagt pip, pip, pip... Jag satt mig upp och såg massa med slangar i mina armar, i min näsa och på mina ben. Jag var på ett sjukhus.

"Camellia?" Hörde jag någon säga och när jag vände mig om för att kolla vem det var så blev jag varken rädd eller förvånad.

Michael.

~•~•~•~•~•~•~•~•~•~•~

Hej asså förlåt för den dåliga uppdateringen men som sagt så har jag inte haft något internet så jag har inte kunnat att skriva. Men genom att det nu är jul idag!!! Så tänkte jag gå och sno från grannarnas öppna internet och uppdatera detta (; men shh säg inte att jag "lånar" av deras internet 😂

Så jag hoppas att ni har haft en bra början på jullovet och kommer att ha en bra jul och fortsättning.

Btw så tror jag att ni förstår att Camellia har snart gått mitt sitt slut... Det är kanske 1-2 kapitel kvar den så är sen slut. Men gråt ej för jag har fortfarande Speak kvar (:

Jag älskar er för erat stöd och allt! Uppskattar det verkligen. Skulle du kanske vilja att jag gör en liten shoutout om en novell som just du skriver så skicka vara ett DM på message här på Wattpad (:

Glöm inte bort att följer du mig så följer jag dig och jag håller alltid vad jag lovar! (:

Så hoppas ni gillade detta kapitel!

Kommentera och gilla och sprid denna novell till kompisar och andra!

Xx,- Hazzenly.

Och jo bara för att det är jul så mitt namn är egentligen Nathalie men alla kallar nig för Natha så snälla kalla mig för det (;

GOD JUL!
MARRY X-MAS!