Camellia »m.c«

1.0 - got a feeling?

"Camellia"

Efter den kvällen så har jag och Michael pratat varje dag utan att någon vet om det. På dagarna så pluggar vi tillsammans här eller på biblioteket. Vi måste fortfarande plugga och sånt så det gör vi på dagen. På kvällen vid halv 12 så sitter Michael alltid i min fotölj och väntar på mig medans jag gör ordning mig för natten.

Han leer alltid mot mig och säger inte mycket, vilket är skönt. Det är nästan att vara själv fast med någon annan.

När jag kom in i rummet så satt han på min fotände av sängen. Jag gick fram till sängen och kurade ihop mig under mitt täcke. Han brukade ibland bara sitta där från kväll till morgon och se på när jag sover.

Jag vill att han ska sova men han har berätta att han helst inte vill vara hemma på kvällen så jag låter han vara hon mig. Det borde väl inte vara konstigt att låta som första bästa vän som råkar vara en kille och råkar ha just lika dåligt psyke som mig?

Han tittade på mig med ett svagt leende och sedan ner i golvet.

"I'm tierd" sa jag.

"Go to sleep then?"

"But what about you? you have to sleep"

"I can sleep over there" sa han och pekade mot fotöljen.

"No"

"Where am I gonna sleep then?"

"Here" sa jag och klappade på sängen.

"But-..."

"No but, we're friends right? and friends haves sleepovers sometimes"

Han bara log och började ta av sig din jacka. Han lade sig bredvid mig i sina tajta svarta jeans och Nirvana T-shirt. Jag kunde känna hans parfym sträva in genom mina näsborrar. Michael var ganska attraktiv... Nej vad säger jag?!?

"I like this" sa han och gäspade.

Vi låg så där i säkert 15 minuter utan att säga något. Jag var trött att ligga på rygg så jag vände min rygg mot honom och låg så i ytligare 10 minuter. Snart så kände jag hur hans kropp vändes mot min och hur en stark arm drog mig närmare. Trodde han att jag sovde? Klart han gjorde, jag hade inte pratat på 10 minuter...

Jag kände hur min rygg mötte hans bröstkorg och hans andetag kittlade mig i nacken. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag kan säga att jag har aldrig känt mig mer trygg i hela mitt liv. Med Michael så behövde jag inte oroa mig för att något skulle kalla mig för freak eller värre saker. Michael respekterade den jag var och jag samma med honom.

Jag vände mig mot honom som om jag hade gjort det i sömnen. Jag tryckte mitt ansikte i hans bröstkorg och hans starka armar lindades runt om mig.

Jag vet inte varför det känns så rätt, vi är bara kompisar. Vi har inga känslor för varandra ellerhur?

Känslor är något som man känner om man har dem. Man känner om man är glad, om man är arg, om man är ledsen och man känner absolut om man är kär. Jag har bara läst om hur det känns genom att jag inte har haft något pojkvän, varit kär eller haft en litet crush på någon. Men de sägs att känslan är obeskrivlig lika så när man blir krossad.

---------

Jag skulle jättegärna vilja vara i hennes sits just nu.

Jag vill också mysa med Michael!!

Vad tror ni?

Kommer det att hända något emellan dem?

Hoppas ni gillade detta kapitel!

Gilla och kommentera!

Oi, Hazzenly