~ The Companions ~

~ Del tre ~

Jag ligger på fällen och ser upp i taket. Plötsligt hör jag mitt namn. "Nikita?" Jag sätter mig upp och går mot gallret. "Är det du Ralof?" Frågar jag nyfiket. Jag hör en röst som verkar komma från cellen bredvid min. "Ja."

Jag går och lägger mig igen.

"Ralof?" Säger jag och höjer rösten lite. "Ja?" Ekar det från hans cell.

Jag tar ett djupt andetag och ser mot fönstret. "Jag har en plan. Och jag tror vi kommer lyckas." Jag sätter mig upp och väntar på hans svar.

"Vad ska vi göra?" Säger han med en seriös ton. Jag ler mot gallerluckan.

"Jag tog med mig en stor spik." Ler jag och tar fram min spik. "Och våra bälten är gjorda av halm, som kan brinna, men hur ska det börja brinna?" Jag drar ut några strån från bältet. "Glaset och den starka solen kan få halmen att tändas. Och du har fått en kniv. Platta till den med hjälp av värmen."

Berättar jag stolt. Jag ser upp mot solen. "Ja?" Säger han nyfiket. Jag ser än en gång mot luckan. "Har du en gallerlucka som leder ner i en gång?" Jag ser fundersamt på spiken.

"Självklart" Svarar han med en glad röst.

"Detta kommer bli perfekt" Ler jag. "Jag kastar över kniven till dig när det är din tur att låsa upp."

Jag lägger mig på fällen igen och ler upp i taket. Solen lyser fortfarande och det är bra. Vi väntar en lång stund tills jag hör hans röst igen.

"Nu måste vi fixa kniven"

Jag nickar och svarar med ett 'ja'.

Jag drar ut massor av halm från mitt värdelösa bälte och håller det som en fackla mot solstrålarna. Efter ett tag börjar den ryka och brinna lite. Jag tar snabbt fram spiken och håller den mot den varma lågan. Sedan lägger jag den värmda järnspiken mot golvet och använder en sten för att banka på den. Spiken blir platt på ena sidan, precis som en kniv. Jag väntar tills natten på att den ska bli kall och lägger mig på fällen för att ta en liten tupplur.

"Jag säger till när det händer"