~ The Companions ~

~ Del nitton ~

Jag ligger bekvämt i min säng med händerna utsträckta och ser upp i taket.

Det är morgon och solstrålarna träffar mitt ansikte. Jag lever, det är inte klokt, jag var instängd på ett av de livsfarligaste ställen, jag är med varulvar och dessutom var jag sekunder ifrån att bli tillfångatagen och avrättad. Och det är när man är så nära döden, som man känner sig så levande.

Jag gör mig i ordning och går ut till salen där alla sitter vid det stora bordet med vin i ena handen och ett glatt leende.

Edward vinkar till åt mig och ler. Jag tassar fram mot bordet och ser en tom plats bredvid honom. Medan jag drar ut stolen för att sätta mig ser jag mig omkring runt bordet. Nästan alla sitter vid bordet och den gamla mannen sitter vänster om mig.

Jag sitter blygt som en liten hund och undrar vad jag ska göra igentligen. Ska jag äta, eller är jag för oförskämd då? Ska jag festa, eller verkar jag bara full då? Ska jag bara sitta där som en liten nykomling?

"Edward säger att det gick bra för er på ert uppdrag." Säger Kodlak och jag hoppar till lite. "Eeh.. ja det gick bra." Svarar jag ynkligt.

"Jag heter Kodlak, förresten." Lägger han till och jag nickar sakta.

Edward som sitter på min högra sida skrattar till. Försiktigt ser jag mot honom. "Det som jag är förvånad över.." säger han och kliar sig vid ögat. "Det är att Nikita vet att vi är varulvar men inte verkar bry sig så mycket." Kodlak skrattar lite. "Visste du? Det var tidigt. Ta lite mat du." Ler han.

Leendes tar jag ett bröd och ett päron, och svarar. "Ni måste förklara lite för mig sen." Jag skär av en bit och känner den goda smaken av varmt bröd med ost. De skrattar och efter en kort stund börjar alla vid bordet sjunga en sång med drinkar vinglandes i handen. Det är en riktigt trevlig stund.

Vi har ätit vår frukost och alla stiger upp från sina stolar och fortsätter med sitt arbete. Om varje morgon är så härlig, kommer jag verkligen stanna. Jag går genast fram till Kodlak och puffar till han på axeln. "Du vill ha en förklaring, va?" Han vänder sig om och möts av mitt nickande.

"Vi borde gå ut, på en promenad." Säger Kodlak och vi går ut ur Jorvaskr.