~ The Companions ~

~ Del trettiosex ~

Jag ser mig omkring. Jag sitter i en vagn. Framför mig sitter en fånge som ska möta samma öde som mig. Edward. "Vi kommer på ett sätt." Jag skakar på huvudet och ser på honom med tårar i ögonen. "Jag hoppas det" Säger jag tyst och ser mot skogen bakom honom. Solen står högt på sommarhimlen och fåglarna kvittrar. "Det löser sig." Han lägger handen på mitt knä och jag ler lite. Fjärilarna svävar lätt och försiktigt i luften. Hästen frustar. Vagnen skumpar över grusvägen.

Allt hade varit så vackert och fridfullt..

..om inte jag skulle färdas mot en stad där jag ska sitta fängslad utan mat i en dag, och sen avrättas. Raderas från jordens yta.

Allting börjar om igen. Som hjulet på vagnen som snurrar ett varv om och om igen, fast tar upp mer och mer smuts och problem från vägen.

Jag har inte fått upp problem, jag har fått möjligheter, vänner och en helt ny värld som har öppnats upp för mig. Men nu, tack vare mig, kommer ännu fler dö.

"Jag förstör alltid allting för andra. Nu kommer du också dö." Säger jag och tårar rinner nerför mina kinder.

Edward sätter sig bredvid mig och håller om mig. Han lägger sin haka på mitt huvud.

"De små sekunderna jag fick med dig var värt det." Svarar han.

Jag ler lite och kramar om honom hårt.

Vagnen stannar plötsligt och det är dags att hoppa av. Det är två vagnar till och det betyder att fler kommer avrättas. Jag hatar denhär byn. Vi står på ett led och de ropar upp namn som senare får gå direkt till avrättningsplatsen.

"Stendir från Windhelm." Ropar han upp och mannen framför oss går mot avrättningsplatsen.

"Edward från Whiterun." Jag ser Edward gå iväg och börjar gråta igen.

"Nikita från Roriksted." Jag hoppar till lite och går försiktigt efter de andra.

När det hemska börjar kommer en kvinna i full utrustning och ställer sig framför fångarna. Bredvid henne är det en stenplatta som är det sista man tänker på innan man lämnar världen. Det står också självklart en bödel med glänsande yxa vid stenen.

"Ni står här idag för att få det ni förtjänar!" Säger kvinnan.

"Den första som möter sitt öde är Einarth från Rifte, som har stulit ett antal hästar och sålt dem över landet!" Einarth går sakta fram och ställer sig på knä vid stenen. Hon sätter sin fot pä hans rygg och pressar ner honom mot stenplattan. Jag tittar ner i marken och blundar så hårt jag kan.

"Ni kommer aldrig undan med.." Hans röst bara försvann, precis som hans liv.

"Nästa, Edward från Whiterun! Han har attackerat soldater och skyddat en brottsling, i vargform!"

Jag vill bara dö nu. Men det är mitt minsta problem...