~ The Companions ~

~ Del trettiofem ~

"Vi borde gå hem" Jag har fortfarande mitt huvud lutandes mot hans axel och ser upp mot honom.

"Häråt!" Hör jag någon ropa och kastar en blick bakåt. Edward kollar också och ställer sig snabbt upp som jag också gör.

"Åh nej.. snälla nej.." Säger jag tyst och blir spänd i hela kroppen.

Jag kommer bli torterad. Svältande. Avrättad. Winterhold. Nej, nej, nej.

Edward står med en fast blick på vakterna som närmar sig.

"Halt!! Så ingen blir skadad." Säger en av dem.

"Ingen blir skadad!? Säger du det!? Ingen blir skadad!?" Skriker Edward plötsligt.

"Vi går. Nu." Säger jag bestämt och han nickar. Det är dags att dra. Vi ändrar form och framför dem står det nu två riktigt arga varulvar som gärna vill gå hem och inte dö.

Vi springer så snabbt vi kan och stoppas inte av dem. De flyger ner i vattnet och dem som inte gör det blir riktigt rädda och försöker skjuta oss med pilar. Mitt ben värker riktigt mycket och plötsligt hör jag något.

"Nikita!" Jag stannar plötsligt och Edward med. Jag vänder mig sakta om och ser en vakt som håller fast Ralof med en kniv mot hans hals.

"Nej.. nej Nikita! Spring! Annars dör vi båda!" Säger Ralof men jag tänker inte låta detta hända.

Jag springer allt vad jag har mot vakten som håller fast honom och biter tag i hans huvud. Edward kommer också och river så många vakter han får tag på.

Ralof springer så snabbt han kan och jag ser tre vakter sikta på honom med pilbåge. Innan jag hinner stoppa dem ser jag att alla tre släpper sina pilar. Jag följer pilarna med blicken och det känns som om tiden går saktare. Jag ser hur de träffar varsitt ställe i ryggen på honom och hur han faller på marken. Jag ramlar mitt framför vakterna som både vill göra slut på en brottsling och ha en trevlig varulvsmatta hemma på golvet.

Ralof är död. Han finns inte mer, och samma sak kommer hända för mig.

Jag morrar åt vakterna som kastar tjocka kedjor över mig och lyckats fånga mig innan jag hat hunnit reagera. Kedjorna är tajta och trycker mig mot marken. Edward attackerar många men de lyckas kasta över honom också, precis när han är i luften.

Nu sitter han fast mot marken bredvid mig och vi kan inte göra något åt det. Vi blir plötsligt mindre och förvandlas tillbaks till människor igen.

Vi sträcker våra händer mot varann och lyckas hålla varandra i handen. Vi ler mot varann, samtidigt som vakterna rycker upp oss från marken och puttar upp oss i en vagn.

Jag ser Ralofs döda kropp försvinna och vagnen skumpa.

Allt är mitt fel. Jag skulle bara stannat kvar och avrättats från början.