~ The Companions ~

~ Del tjugonio ~

"Jag säger ju det! Det var en drake!" Elwin försöker övertala Kodlak.

Jag och Edward sitter och äter frukt och många åsikter går runt bland Companions här i Jorvaskr.

"Okej, Elwin, vi löser dethär." Säger Kodlak och klappar honom på axeln, sedan går han mot oss.

"Är det sant? En drake? Vid skogen utanför Falkreath?" Frågar han.

"Ja." Svarar vi tyst. "En drake." Säger Kodlak och vänder sig om.

"Athena, Elwin, gå till kungen här i Whiterun, berätta om allting som har hänt. Farkas, Edward och Sokka, till portarna, se till så att inget händer." Säger Kodlak. De nickar och ger sig ut.

Kodlak vänder sig mot mig. "De låter mig bestämma, när det är kriser." Berättar han och jag nickar. "Varför skulle inte jag gå?" Frågar jag honom. Han skrattar lite.

"Du sköt nyss en drake." Säger han glatt. "Och jag tror vi måste prata lite." Säger han. Jag blir nervös. Vi är ensamma på övre våningen.

"Jag förstår dig, men du har inte talat hela sanningen." Säger han lite nedlåtet. "Jag vet, men.." Försöker jag säga men kommer inte på en bra anledning.

"Du fördes till ett fängelse, skulle avrättas, flydde, din vän blev träffad, du kom till ett främmande ställe, blev skickad ut på uppdrag och nästan bli dödad, bli en varulv. Du har haft det så svårt Nikita, och jag förstår det du gör."

Jag hinner knappt säga något men han har en bra poäng.

"Tack Kodlak." Säger jag och ler lättat.

"Är det okej om jag går och lägger mig?" Frågar jag.

"Självklart." Säger han och jag ler.

Jag går in på mitt rum och lägger mig under täcket. Musklerna spänner och svider efter allt kämpande och förhandlingarna. Dessutom fick jag ju ett trevligt rivsår från en björn.

Jag tror inte att jag kommer sova så gott heller, när vargblod strömmar i mig, men det är bättre än inget.