~ The Companions ~

~ Del fyra ~

Jag öppnar plötsligt ögonen och hör några gå in i rummet. De går mot Ralofs cell och låser upp låsen. Det är två män. Kvällen närmar sig och mörkret kommer för att fylla upp rummet. Jag skyndar mig tyst mot kniven och gömmer den under fällen i en spricka i stengolvet. De slänger upp gallerdörren. Jag hör en av dem gå och skaka av hans fäll för att se om han har gömt något. Den andra mannen drar upp Ralof som innan säkert hade suttit och funderat över planen. "Hoppas du ångrar att du vågade attackera oss! Du är inget annat än en ynklig soldat som ska ha massor av rättvisa hela tiden"

Jag kryper in mot ett hörn och känner hur jag darrar en aning. Mannen slår till Ralof och kastar en liten brödbit mot honom. De stänger igen dörren, låser och går in mot mig.

"Är du rädd eller? Att du ens vågade hålla i en yxa..." Han kastar en brödbit till mig med och jag ser på den andra mannen som genomsökt rummet. "Nu drar vi" Säger de till varann och de låser dörren.

Fällen ligger i en hög på golvet och jag ser att kniven lyckligtvis ligger kvar. Jag kryper mot gallret. "Är du okej? Ralof?" Jag känner hur en tår letar sig nerför min kind. Jag gillar inte när snälla människor blir skadade. "J..ja" Hör jag från honom.

"Nu ska vi dra här ifrån" Säger han. "Nu"

Jag tar fram kniven och letar efter en pinne. Jag hittar en smal och hård som blir perfekt. Jag sätter in kniven och pinnen i nyckelhålet. Efter mycket vrid och vändande lyckas jag låsa upp, men pinnen bryts av.

"Jag klarade det!" Applåderar jag.

Snabbt skyndar jag mig till gallret och skickar över kniven längs golvet. Den glider till hans galler och jag ser en hand sträcka sig ut och ta den. "Bra gjort Nikita" Ler han. Jag blir nöjd. "Glöm inte att ta en pinne nu." Påminner jag och öppnar gallerluckan. Jag hoppar ner i stengången och stänger luckan efter mig.