~ The Companions ~

~ Del sex ~

Utanför porten står två vakter på varsin sida. Porten slängs hastigt upp av oss och de två dörrarna kastas på dem. De springer fram och drar sina svärd men vi springer som aldrig förr. Vi skyndar oss mot ett torg där några få människor skräckslaget ser mot oss, som precis har flytt från ett fängelse med vakter efter oss. Det är väldigt mörkt ute. Ralof slår till min axel löst och pekar mot utgången. "Spring!" Ropar han och vi springer och springer. Jag känner hur benen värker men fortsätter ändå. Jag har aldrig känt såhär. Vi springer längs en väg där några sköldar står lutade. Vi tar en var snabbt och har dem över huvudet och ryggen. Det värsta som kan hända nu när vi springer är att man får en pil i sig. Sköldarna är åtminstone ganska stora och lätta. Vi är väldigt nära utgången, där en stor port håller på att stängas. Precis när porten ska stängas hinner vi ut. Och det är nu det kommer hända. Pilarna.

Nu är vi iallafall ute ur byn och springer riktigt snabbt nerför en backe. Plötsligt känner jag en pil som prickat imitten av skölden och jag tappar nästan balansen. Jag springer och springer och hör tillslut hur Ralof faller omkull och glider längs marken och tillslut stannar. Jag vänder mig hastigt om och hukar mig. Jag sätter hans sköld vid honom så han inte blir träffad och skyddar mig själv med min. Jag slänger en snabb blick mot hans lår och får reda på att han har blivit träffad. Han har en pil i benet. Jag får en chock och försöker hjälpa honom upp. Blod rinner sakta ner längs hans ben. Han går så snabbt han kan och jag ser till så att han inte faller omkull. Tillslut ser jag en grop, och där verkar det vara en grotta. Jag pekar snabbt mot gropen och vi skyndar oss dit. Vi börjar halvspringa in i grottan.

Grottan är liten, men den är lång. Lite ljus hade kunnat leta sig in genom sprickor om inte det hade varit så mörkt ute, men våra ögon vänjer sig snabbt och det blir lättare att se. När vi har gått ett tag sätter vi oss ned.

"Jag tror dom är borta." Säger jag tröttsamt och ser på hans lår.

"Vi måste dra ut pilen." Säger jag med en rädd röst och ser in i Ralofs ögon. Han nickar åt mig och jag ser hur mycket smärta han måste ha. Jag sätter ena handen mot hans lår, precis där pilen har träffat hans ben, och tar ett stadigt grepp om pilen. Nu händer det värsta någonsin. Jag kommer få min vän att skrika av smärta. Jag blundar och känner hur alla muskler i kroppen är spända och öppnar tillslut ögonen. Jag börjar dra pilen så hårt jag kan och hör hur Ralof skriker men försöker vara tyst. Jag drar så snabbt som möjligt och gråter och gråter. Det är så trögt. Tillslut lossnar den och jag kastar snabbt iväg det hemska vapnet. Jag ser snabbt på honom och förstår att han inte vet vart han ska ta vägen.

Jag ser mig snabbt omkring och skådar en liten grop i berget där det rinner ner vatten. Jag gör en skål med handen och häller det över hans sår. Jag både hör och ser vilken smärta han har.

Jag sliter av ärmarna på mina fula kläder och knyter det runt benet, hårt.

Jag själv tycker att bågskytte är jättehärligt, men det är ändå det värsta vapnet som finns.