~ The Companions ~

~ Del sju ~

Nu är vi fria. Vi är ensamma i en mörkt grotta, precis vid den hemska byn, Ralof har blivit skjuten i benet, vi har inga vapen att skydda oss med. Men vi är fria och det ska förbli så nu.

Jag är svettig, blodig, trött, skräckslagen och gråter som en bebis. Och jag tror inte att Ralof mår mycket bättre, men jag vet att om mindre än 24 timmar, kan vi göra vad vi vill.

Jag ser på Ralof som sitter bredvid mig och han tar djupa andetag. Nu har vi suttit såhär ett tag. Han mår bättre och bättre men han mår långt ifrån bra. Vi har fått dricka smutsigt vatten och kämpat mot våra smärtor.

"Ralof, är det bättre nu?" Jag ser på honom och han är helt anfådd. Han suckar fram ett "Lite..." och ser på mig. Jag sträcker lite på mig. "Klarar du att gå? Det är bäst vi flyr till Falkreath, jag tror att det är i närheten" Jag ser frågande mot honom. "Vi måste fly nu. Jag kommer ju förblöda här. Vilken tur, min syster bor i Falkreath." Säger han och försöker resa sig upp. Jag kan inte motstå att skratta lite men som tur är så hör han inte. Jag hjälper honom att gå och vi går försiktigt ut från grottan. Vi båda ser nyfiket mot borgen vid ingången men ingen av oss ser någon där. Detta är en perfekt tid att fly. Vi går försiktigt i skogen bredvid vägen och försöker synas så lite som möjligt.

Ralof verkar hitta bra här så jag följer hans råd.

~

När vi har gått en stund och solen stiger upp börjar vi se en liten del av Falkreath. "Vi är snart framme!" Berättar jag för Ralof. Solstrålarna letar sig förbi trädtopparna och bländar oss.

Det är riktigt skönt att vara fri. Vi går på en väg, med solen som lyser vackert. Om vi inte hade flytt, hade jag säkert sett solen för sista gången. Men man vet aldrig när man faktiskt gör det.

Nu börjar vi närma oss och innan vi vet ordet av står vi innanför portarna till staden. "Följ mig, min syster bor här." Berättar Ralof och börjar halta. Jag skyndar mig efter honom och lägger hans arm över mina axlar för att ge honom stöd.

Vi kommer fram till en brygga vid en sjö där solen sakta stiger upp. Längst ut på bryggan sitter en kvinna och dinglar med förterna i vattnet. Hon sitter dystert och har huvudet lutandes mot sin handflata. Ralof haltar fram mot henne och jag stannar en bit bakom och kan inte motstå att le.