~ The Companions ~

~ Del trettiosju ~

Edward går sakta mot stenen och ser på mig med samma, exakt samma leende som han gav mig första gången vi möttes. Med det sneda leendet, avslappnade ögonen och bara en min som säger "Jagvillbarakramadighärochnu". Och det leendet vid detta tillfälle får mig att bara vilja kasta mig från toppen av det högsta berget här.

Plötsligt hör jag ett rytande, från bortom bergen, och det har jag hört förut. En drake.

"Vad var det?" Frågar några men kvinnan där framme blir sur.

"Det var inget! Lugna er!" Tjatar hon och puttar ner Edward mot stenen.

Bödeln höjer yxan och jag sätter mig på knä och gråter otroligt mycket.

Jag hör rytandet igen och framför alla, på borgen landar draken. Den som jag sköt. Jag blir lyckligare än någonsin och bödeln ramlar. Alla får panik och jag springer fram till Edward.

"En drake!" Hör jag från de flesta.

Draken ryter igen och börjar bli redo att spruta eld. Jag och Edward springer in i en borg gjord av sten och skyddar oss där inne.

Vi sitter svettiga och kramar om varann.

"Du lever!" Skrattar jag.

"Jag tänker fortsätta med det!" Svarar han leendes och vi pressar våra läppar mot varann en kort stund.

"Vi måste gå!" Säger Edward och vi springer uppför trappan.

Precis när vi nästan är uppe slår draken in ett hål i väggen och vi gömmer oss mot väggen. Den sprutar in eld i byggnaden och flyger sedan iväg. Vi springer fram mot alla rasade stenar och tittar ut genom den stora öppningen. "Vi hoppar." Säger han och ser ner i ett hål i taket på huset lite längre ner. Jag nickar även om det ör den galnaste idén jag hört och vi tar varandra i handen.

Vi backar, springer och hoppar nerför borgen. Det enda jag koncentrerar mig på är att hamna på rätt ställe. Det svider till mycket i benen men vi fortsätter springa och går ut från huset.