Desire || Foscar

10.

Hans blick sveper över min överkropp innan han möter min blick som gladeligen möter hans gröna förtrollande ögon. Hans ögon flackar hastigt mellan min käke och mina ögon och jag ser något blixtra förbi i hans ögon. Kan det vara skuld?

Hans blick byts ut mot en känslolös fasad och utan ett ord så vänder han bestämt på klacken och går sin väg.

Chockad står jag kvar med blicken fäst på hans ryggtavla. När jag ser hur han kastar en snabb antagligen oplanerad blick bakåt så reagerar jag snabbt. Med snabba steg skyndar jag efter honom.

"Felix vänta!"

Ropar jag och till min förvåning så gör han faktiskt som jag säger och han stannar upp för ett ögonblick och stirrar intensivt på mig.

Just som jag är påväg att öppna munnen för att säga någonting så hör jag en förvirrad röst bakom mig.

"Oscar vad håller du på med? Vem är det här?"

Hör jag Hampus oroliga stämma och jag vänder mig snabbt om för att ge honom ett snabbt ögonkast. När jag vänder tillbaka uppmärksamheten till Felix så ser jag hur han har börjat gå igen.

Paniken stiger inom mig och utan att egentligen ha någon kontroll över min kropp så rusar jag efter honom och placerar handen på hans axel.

Hans reaktion är inte väntad då han hastigt rycker till och ger mig en hård knuff i bröstet. Knuffen får mig att tappa balansen och jag faller ihop i en hög och luften går ur mig när jag landar på det hårda golvet.

Kippandes efter luft tittar jag upp på Felix som ger mig en hård blick.

"Bara glöm det"

Säger han med en hård röst som bara är menad för mina öron att höra. Medan jag fortsätter att kämpa för luft så ser jag hur han försvinner ut ur affären och mina öron fylls av Hampus hysteriska rop efter hjälp och snart sätter sig en butiksansvarig ner på huk bredvid mig och försöker hjälpa mig att få ner luft i lungorna.

När luften åter fyller mina lungor och jag äntligen kan tänka klart så kan jag inte låta bli att känna en tung känsla i bröstet.

Trots att jag egentligen inte känner Felix alls så känns det som ett svek. Han lämnade mig bara och knuffade dessutom ner mig på marken. Jag trodde att vi åtminstone var på stadiet där vi kan kallprata? Men tydligen är vi på stadiet där vi kan studera varandras kroppar för att sedan slå varandra i ansikten och knuffa ner varandra på golvet.

Den här killen gör mig inte riktigt klok.

"Oscar är du okej?"

Hör jag Hampus förtvivlade röst bredvid mig och jag sliter blicken från dörren som Felix nyss gick ut genom för att istället möta Hampus oroliga blick.

Jag grimaserar lite men nickar sedan svagt som svar innan jag försiktigt rör på ben och armar för att försäkra mig om att jag faktiskt är okej. När allt fungerar som det ska så vänder jag blicken mot Hampus igen innan jag öppnar munnen för att svara.

"Jag är okej. Tappade andan bara men nu mår jag bra"

Mumlar jag fram och Hampus ser fortfarande orolig ut men en del av oron ersätts av ilska och irritation när hans blick landar där min befann sig innan, på dörren som Felix för en liten stund sedan gick ut genom.

"Vilken idiot, hur känner du honom?"

Muttrar han och trots att även jag är lite irriterad på Felix så får jag en plötslig lust att försvara honom. Men då jag inser att det inte kommer att göra någonting bättre så biter jag mig lätt i tungan för att inte brista ut i någon dum kommentar.

"Det gör jag inte, jag har aldrig sett honom förut"

Säger jag istället och trots att Hampus verkar tvivla så säger han ingenting.

Jag inser plötsligt hur enkelt livet hade varit om det jag sa faktiskt var sant. Att jag aldrig hade sett honom förut och att jag aldrig kommer att se honom igen. I rena motsatsen verkade vi istället dras till varandra likt magneter och någonstans inom mig visste jag att jag skulle se honom igen.

-----
Men Felix då, vad gör du mot stackars Oscar? :(

Xx, Nad