Desire || Foscar

46.

När jag kommer innanför dörren så är det första jag hör Felix muntra röst när han med en låg röst nynnar på en melodi jag inte känner igen.

Jackan, skorna och väskan hamnar i en hög på golvet och jag har ingen som helst ork i kroppen att ta upp det.

Med tunga steg och ett upprivet bröst går jag mot köket där Felix muntra stämma hörs.

"Hej baby"

Säger han glatt när han ser mig och ger mig ett stort leende. Jag står bara kvar i dörröppningen med armarna hängandes längs mina sidor och stirrar på honom med avsky.

"Har det hänt något?"

Frågar han och hans muntra röst har genast byts ut mot en orolig stämma. När jag inte svarar så tar han några försiktiga steg mot mig och oron sprider sig i hans ögon.

"Oscar vad är det som har hänt? Är du okej?"

Säger han och jag vill bara skrika. Nej jag är fan inte okej, jag är så långt ifrån okej som det går. Istället fortsätter jag bara att stirra på honom med en kall blick.

"Hur fan kunde du? Med Ogge?"

Säger jag tillslut med en sprucken röst som inte påminner mig om min vanliga stämma. Det lilla uns av hopp som fortfarande fanns inuti mig dör när Felix ögon fylls av skam och inte av förvirring vilket jag hade hoppats på.

"Oscar det..."

Börjar han men jag avbryter honom genom att dunka knytnäven i närmsta vägg. Ljudet får honom att hoppa till och han iakttar mig skrämt.

"Ut"

Skriker jag fram och pekar mot dörren. Han ger mig en ledsam blick och försöker att be mig att lugna ner mig med sina ögon men när han inte rör sig så bryter jag ihop framför ögonen på honom.

Tårarna börjar rinna hysteriskt längs mina kinder och jag skriker frustrerat.

"Försvinn härifrån! Jag vill aldrig se dig igen!!"

Skriker jag med all kraft mina lungor kan förmedla. Felix rycker skrämt till men när han ser mina knutna nävar så rör han sig motvilligt mot dörren.

När han lägger handen mot handtaget så vänder han sig om och ger mig en smärtfylld blick.

"Snälla Oscar jag..."

Säger han men förblindad av tårar rusar jag framåt och knuffar honom i bröstet så att han dunsar in i dörren som går upp och han snubblar ut över tröskeln.

"Försvinn!"

Skriker jag frustrerat innan jag smäller igen dörren och vrider om låset.

Så fort låset vrids om så faller jag ner på knä och placerar huvudet i händerna. Min kropp skakar så häftigt att jag nästan är orolig att jag ska svimma. Mina kinder är blöta av tårar och mina tunga andetag stockar sig i halsen.

Jag har aldrig känt mig så förstörd som nu.