Desire || Foscar

2.

Hela vägen hem fortsätter jag att kasta snabba blickar på omgivningen runt omkring mig så fort jag går några steg. Vem vet, killen från gränden kanske dyker upp igen. Någonstans långt inom mig inser jag att en liten del av mig hoppas att han ska dyka upp igen. Jag måste veta vem han är.

När jag kommer hem så går jag tankspritt upp till mitt rum och slänger mig ner i sängen. Efter en stund känner jag mobilen vibrera i fickan och när jag tar upp den ser jag att det är Hampus som ringer.

"Hallå?"

Säger jag med en låg röst in i telefonen.

"Hej, är du hemma?"

Frågar Hampus med en orolig röst och jag nickar svagt innan jag inser att han inte kan se mig.

"Ja hurså?"

Frågar jag förundrat.

"Du ringde aldrig när du kom hem. Jag blev orolig att du hade stött på någon läskig typ på vägen hem"

Säger han och skrattar lätt. I mina tankar dyker genast ett par gröna ögon upp och jag skrattar stelt tillbaka.

"Förlåt jag glömde. Men jag är hemma och ingen läskig typ kidnappade mig på vägen hem"

Säger jag lättsamt in i telefonen men tankarna är någon helt annanstans. Jag vet inte riktigt varför jag inte berättar om killen i gränden för Hampus. I vanliga fall berättar jag allt för honom men jag får någon konstig känsla inombords som intalar mig att det är bäst att hålla det för mig själv.

Hampus verkar inte märka av mitt svaga närvarande i telefonen utan forsätter att berätta om något som hände efter att jag gick. Jag lyssnar bara med ett halvt öra och mumlar då och då till för att visa att jag lyssnar. Vilket jag inte gör och när vi efter en stund säger godnatt till varandra och lägger på så kommer jag inte ihåg ett enda ord av det han sagt.

---

En vecka har gått efter mötet med den mystiska killen och jag har börjat ge upp på att jag någonsin kommer att se honom igen.

De första dagarna efter händelsen var jag som besatt. Jag kom alltid med ursäkter så att jag skulle kunna gå tidigare eller senare från dansen så att jag skulle behöva gå själv. Jag gick långa omvägar till tunnelbanan för att undersöka varenda liten vrå av de mörka gatorna och jag stannade alltid till en stund när jag passerade en mörk gränd.

Men efter en vecka har jag nu gett upp. Vardagen har återgått till det normala och jag har bestämt mig för att glömma killen med de gröna ögonen och istället fokusera på min pojkvän som har klagat över hur frånvarande jag har varit den senaste veckan.

Efter ett svettigt danspass så går jag längs den mörka gatan med Ogge som sällskap. Vi båda är trötta och utbyter bara några få ord och fraser till varandra då och då. Hampus var tvungen att gå tidigare från dansen för att han hade mått dåligt under passet och beslöt sig för att gå hem och vila.

Hade Hampus varit frisk så hade jag inte behövt gå den sista biten till tunnelbanan alldeles själv men nu när Ogge svänger av mot sitt hus efter att ha utbytt en snabb kram så lämnas jag ensam bland Stockholms gator.

Jag drar jackan tätare omkring mig och huttrar till i februari kylan. Jag svär tyst över att mobilen är död och att jag därför inte kan lyssna på någon musik.

Min blick flackar nervöst runt omkring mig och obehaget kryper längs ryggraden. Plötsligt fastnar min blick på en liten ljuspunkt längre fram på gatan. Jag kisar lite och inser att ljuspunkten i självaste verket är glöden från en cigarett och mycket riktigt möter mina blåa ögon ett par gröna när jag lyfter blicken.

Mitt hjärta hamnar i halsgropen och jag ser hur hans ögonbryn likt förra gången höjs en aning när han känner igen mig.