Desire || Foscar

59.

Väl ute i kylan får jag syn på Felix förbannade gestalt en bit bort. Svordomarna flyger genom luften samtidigt som han med full kraft sparkar till en snödriva så att snön flyger.

"Helvetes jävla skit"

Hör jag honom fräsa fram mellan sammanbitna tänder och han fortsätter att gå med stora förbannade kliv längs med gatan med små stopp på vägen för att sparka till en och annan snödriva eller puckla på närmaste lyktstolpe.

"Felix"

Ropar jag efter honom och börjar försiktigt att småjogga efter honom. Han reagerar inte på mitt tillrop utan fortsätter att kliva fram längs den snötäckta vägen.

"Felix snälla vänta"

Försöker jag igen och den här gången får jag fram en reaktion ur honom. Han stannar tvärt på vägen och ger mig en lång svårläst blick.

När jag närmar mig honom upptäcker jag att hans ögon är blanka och jag saktar ner på farten tills jag står framför honom med en orolig blick.

"Oscar förlåt jag-"

Börjar han men jag viftar bara bort hans ursäkter och tar ett ordentligt tag om hans hand.

"Du gjorde inget fel. Kom nu, vi går hem till dig"

Säger jag och drar honom försiktigt efter mig längs den snötäckta vägen. Tystnaden som sänker sig mellan oss är stel och jag märker att Felix är i djupa tankar samtidigt som han motvilligt följer efter mig.

"Jag kan inte fatta att pappa sa sådär"

Säger jag nervöst för att fylla den stela tystnaden som av någon anledning uppstått mellan oss.

"Och att du försvarade mig, det hade du verkligen inte behövt"

Fortsätter jag i samma nervösa tonart och slänger en blick mot Felix som går bredvid mig med ögonen fästa i marken. Han svarar inte på det jag säger vilket får nervositeten och obehaget att stiga ännu mer inom mig.

"Han brukar inte vara sådär, inte riktigt iallafall. Jag-"

Säger jag men plötsligt tittar Felix upp på mig och klämmer försiktigt åt min hand för att få mig att stanna.

"Oscar"

Säger han svagt men jag fortsätter nervöst att babbla på eftersom tonen i hans röst får oron att bubbla upp inom mig.

"Jag menar han brukar ju-"

"Oscar"

Säger Felix igen med en högre ton den här gången innan han stannar och våra sammanlänkade händer får mig att göra detsamma.

Han tar tag i båda mina händer och ställer sig framför mig. Hans blick fäster sig i marken och han tar ett darrigt andetag. Hans beteende skrämmer mig och jag väntar spänt på vad som komma skall.

När han tittar upp på mig så är hans ögon blanka och han biter sig kort i läppen innan han harklar sig.

"Oscar det här kommer inte att funka"

Säger han med en svag röst och jag börjar genast att röra på läpparna för att formulera en protest men allt som kommer ur mig är korta andetag.

"Det finns hopp, men inte för oss."

Fortsätter han och hans röst spricker i slutet av meningen. Jag fortsätter bara att stirra panikslaget på honom med vidöppen mun.

"Jag är inte rätt för dig och vi vet båda två att jag bara hade skadat dig i slutändan. Du förtjänar så mycket bättre och jag tänker inte vara den som hindrar dig från att uppleva den lycka du förtjänar"

Säger han med en skrovlig röst och en stilla tår bryter sig loss ur hans ögonvrå. Jag studerar honom med fasa. Jag har aldrig sett honom gråta förut och tårarna är ett smärtsamt tecken på hur allvarlig den här situationen faktiskt är.

"F-Felix, snälla...J-jag...D-du-"

Allt som kommer ur mig är osammanhängande ord och jag känner snart hur mina egna kinder fuktas av tårar.

Felix släpper taget om mina händer och placerar sina iskalla händer ömt över mina kinder istället. Den enstaka tår som rullade nerför hans kind tidigare får nu sällskap av en hel flod med tårar som forsar ner längs hans kinder.

"Du får aldrig tveka på hur mycket du betyder för mig. Du får aldrig övertala dig själv om att det vi hade inte var äkta, för det var det"

Säger han och det hugger till i bröstet på mig. Var, som i dåtid, som i vi är över.

"Men jag måste låta dig gå"

Får han fram med en svag röst som spricker i slutet. Han kniper hårt ihop ögonen för att stoppa tårflödet men ger snart upp när det inte ger något resultat. Istället lutar han sig försiktigt framåt och låter sina läppar snudda mina i en snabb, desperat, passionerad kyss.

När hans kalla läppar lämnar mina så backar han snart undan och släpper taget om mitt ansikte. Han går några steg bortåt med ryggen vänd mot mig innan han vänder sig om och synar mig där jag står som förlamad.

"Jag älskar dig Oscar"

Och med dem orden lämnar han mig ensam, övergiven, lämnad i snön. När jag försöker ta några steg framåt så viker sig benen under mig och jag faller ihop på den kalla marken.

Min kropp börjar sakta att domna bort av kölden och mina ögon sluter sig sakta. Tårarna fortsätter att rinna medan resten av min kropp känns tom och övergiven.

"Jag älskar dig Felix"

Är de sista orden som lämnar mina läppar innan jag sluter ögonen och allt blir svart.

-------
Detta var det sista kapitlet på den här boken.

MEN det kommer en uppföljare vid namn "Admire" som jag kommer att lägga upp inom kort så ha kvar den här boken i era bibliotek så kommer jag att meddela er så fort det första kapitlet på Admire kommer upp.

Jag är helt mållös över reaktionerna på den här boken. Alla fina komplimanger jag har fått och alla underbara kommentarer, det betyder så ofantligt mycket! ❤️
Ni är bäst och så är det bara ❤️.

Jag hoppas att ni vill fortsätta att följa Felix och Oscars historia ❤️

Xx, Nad