Desire || Foscar

56.

Fortfarande Felix perspektiv

Det känns som att jag sitter lutad mot väggen med huvudet mot knäna i flera timmar. Troligtvis har det bara gått en timme eller två men när mörkret utanför fönstret kastar långa skuggor längs med golvet så placerar jag bakhuvudet mot väggen och öppnar långsamt ögonen.

En del av mig vill kasta mig på första bästa tunnelbana och dyka upp vid Oscars dörr och glömma mitt förflutna, glömma allt om vem Felix Sandman egentligen är och bara vara Oscars pojkvän. Om ens bara för en kväll.

En annan del av mig vill lägga benen på ryggen och fly. Fly så långt bort jag kan, starta om på nytt i en stad där ingen känner mig. Glömma den blåögda vackra kille som lyckades få självaste Felix Sandman på fall.

Istället sitter jag bara kvar på det kalla hårda golvet i en obekväm ställning som får musklerna i min kropp att värka.

Jag känner mig som en vattendroppe. Jag faller längre och längre ner, snabbare och snabbare och antingen kommer jag att landa i ett betryggande hav där jag kommer att bli omsluten av kärlek och trygghet. Eller så kommer jag att landa på den kalla hårda asfalten. Krossas i tusen bitar för att sedan sakta tyna bort i den tryckande värmen.

Oscars perspektiv

Min kropp står uppställd likt en möbel i rummet. Trots att jag vill så kan jag inte flytta på mig där jag står med god uppsikt ut genom fönstret på gatan nedanför mitt hus.

Min blick flackar mellan telefonen i min hand och den folktomma gatan. Både telefonen och gatan lyser gapande tom och saknar Felix närvaro.

Min insida är lika yvig som en flaxande fågels skräckslagna vingar och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Fågelns vingar yver runt inom mig och rör om mina förvirrade tankar och känslor till en enda röra.

Efter en timme så börjar min kropp att få nog på att stå på samma fläck och jag känner hur det börjar krypa i benen på mig av rastlöshet. Med en djup suck sliter jag slutligen blicken ifrån fönstret och vänder mig om.

Mina ögon fångar genast upp min oroliga gestalt som syns i helkropps spegeln framför mig. Jag använder mina skakiga händer för att sopa bort lite osynligt damm på mina svarta finbyxor. Jag fingrar lätt på kragen till den fina, helt nya skjortan som jag klätt mig i just för middagens skull. Plötsligt känns valet av kläder meningslöst.

Medan jag har gjort mig extra fin så tänker Felix inte ens dyka upp. Det borde göra mig frustrerad men istället för att känna frustrationen bubbla i mina ådror så känner jag mig bara tom och övergiven.

Nere ifrån köket hörs ljudet av stekmargarinet som fräser i stekpannan och det avlägsna mumlet av mina föräldrars småprat. Med en sista blick i spegeln och en djup suck som lämnar mina läppar börjar jag stampa ner för trappan för att meddela att middagen blir för tre istället för fyra ikväll.

Precis när jag ska svänga in i köket så hörs ljudet av dörrklockan och jag stannar förvirrat upp mitt i ett steg. När en blygsam knackning hörs efter några sekunders tystnad så byter jag riktning och går med försiktiga steg bort mot ytterdörren.

När jag svingar upp den tunga dörren så möts jag av en syn som får mitt hjärta att smälta.

Framför mig står Felix med en nervös, stirrig blick och en osäker utstrålning. Hans vanliga kaxighet och självsäkerhet är som bortblåst och istället darrar han som ett asplöv.

En alldeles för stor kavaj hänger över hans starka axlar och under har han en enkel vit T-shirt. Jag tror aldrig att jag ens har sett honom bära någon annan färg än svart och grått innan och synen av kavajen gör mig nästan tårögd.

"Du kom"

Säger jag med en svag röst och han ger mig ett litet nästan omärkbart leende.

"Du behövde mig"

Svarar han med en liknande ton och hans leende ökar i styrka.

Jag yttrar inte ett enda ord till utan det enda jag gör är att med säkra steg gå rakt in i hans omfamning. Hans armar lägger sig betryggande runt min rygg och han trycker mig närmare sin kropp. Jag lindar mina armar runt hans nacke och placerar ansiktet i hans halsgrop.

Han är verkligen här.