Desire || Foscar

18.

Vi båda står blickstilla och stirrar på varandra och väntar på att den andra ska bryta tystnaden. Tillslut tröttnar jag på att vänta och harklar mig svagt.

"Ogge är min bästa vän"

Säger jag bestämt och något blixtrar förbi i Felix ögon. Jag försöker desperat att tyda hans blick men den är snart tillbaka till sin känslokalla fasad och jag suckar frustrerat.

"Och Hampus är din pojkvän?"

Förtydligar han och jag nickar kort. Han svär tyst för sig själv och fäster blicken på en osynlig punkt på marken. Jag vrider obekvämt på mig där jag står och försöker förstå vad som just hände.

Plötsligt tar han några steg från köksbänken han tidigare stod lutad mot och jag följer honom med blicken när han med försiktiga steg minskar avståndet mellan oss. Han stannar när vi står ungefär en armlängds avstånd ifrån varandra och jag kommer på mig själv med att hålla andan när jag tittar upp och möter hans ögon.

Hans ögon ger mig en medlidsam blick och jag känner mig mer förvirrad än vanligt.

"Älskar du honom?"

Frågar han plötsligt med en låg mörk röst och jag flackar osäkert med blicken innan jag fundersamt rycker på axlarna.

"Jag antar det"

Säger jag svagt och känner mig en aning obekväm med att prata om mina känslor med Felix.

"Du antar det? Är inte det något man vet? Älskar han dig?"

Frågar han och hans hårda ton får mig att backa undan några steg vilket får honom att följa efter. Jag rycker oroligt på axlarna och flackar med blicken mellan marken och hans ögon.

"J-jag vet inte"

Stammar jag fram och han släpper ur sig en djup suck innan han till min förvåning placerar sin hand mot min kind för att få mig att möta hans blick ordentligt.

"Jag tror att ni döljer mer för varandra än vad ni tror"

Säger han med en låg röst och tittar mig intensivt i ögonen. Förtrollad av hans ögon står jag först bara som fastfrusen innan hans ord lyckas ta sig in i mitt medvetande och jag öppnar munnen för att svara honom men han är snabb att avbryta mig genom att bryskt ta bort handen från min kind och ta sig förbi mig med snabba steg.

Jag hör ytterdörren slå igen bakom mig men den här gången vägrar jag låta honom försvinna utan en förklaring och jag rycker snabbt åt mig min jacka och tar på mig ett par skor innan jag snabbt är ute ur huset och småjoggar längs gatan.

Felix måste ha sprungit för han är spårlöst försvunnen och jag hoppas att jag ens är påväg åt rätt håll när jag närmar mig tunnelbanan. Precis när jag börjar tro att jag är på villospår så fångar mina ögon upp hans långa figur när han försvinner in mellan vagnens dörrar. Jag skyndar på mina steg och lyckas i sista sekund tränga mig in genom dörrarna innan de stängs igen.

Det är såpass trångt med folk att jag står pressad mot dörrarna utan uppsyn över Felix som befinner sig någonstans på den fullsmockade vagnen.

Efter några hållplatser så får jag syn på hans långa figur en bit fram och jag ser hur han rör sig mot dörrarna. Jag gör mig beredd för att även jag ta mig ut genom dörrarna som snart öppnas.

En ström av människor klämmer sig ut genom dörrarna och jag försöker förgäves att tränga mig igenom folkmassan som flockas runt omkring mig. När jag äntligen lyckas bryta mig loss från folkmassan så har jag tappart bort Felix och jag svär tyst för mig själv innan jag med snabba steg skyndar mig uppför trappan.

När jag befinner mig uppe på Sergels torg så är jag tvungen att stödja mig mot knäna och ta några djupa andetag för att återhämta mig efter språngmarschen.

När jag lyckas få ner andningen så rätar jag upp mig och låter blicken svepa över plattan för att få syn på Felix. Mina ögon fastnar dock på något annat välbekant som får mig att stanna upp i mina rörelser och jag känner hur hjärtat sjunker som en sten i bröstet.

För på en bänk sitter Hampus gränslad över en kille med keps. Deras läppar rör sig i synk med varandra och killen med kepsens händer ligger placerade över Hampus rumpa.

När deras läppar bryter kontakten för att hämta luft så känns det som ett slag i magen när jag känner igen killen med keps, min såkallade bästa vän Ogge.

Synen tömmer min kropp på tankar, känslor och kraft och allt jag kan göra är att studera dem med ett äcklat ansiktsuttryck. Sveket gör mig illamående och det hade gjort mindre ont om de bara gav mig varsin käftsmäll.

Det gör ont i mig att titta på dem och jag tvingar mig själv att titta bort. Mina ögon möter snart ett par välbekanta gröna. Felix står på avstånd i skuggan och när jag möter hans ögon så kan jag nästan se en antydan till medlidande i dem. Jag knyter nävarna hårt men orkar inte hålla inne känslorna längre utan tårarna börjar rinna längs mina kinder.

-----
Hade någon väntat sig det här? Jag tycker att det är jätteintressant att läsa era teorier! :)

Btw, ibland så kan jag inte svara på specifika kommentarer av någon anledning men ni ska veta att jag är jättetacksam över varenda kommentar och jag försöker desperat att svara på dem om och om igen utan framgång haha! Ni är underbara och lämnar alltid så fina kommentarer som gör mig jätteglad! <3 <3

Xx, Nad