You are My Angel

Den eviga väggen.

Min rygg var öm och jag var mycket kall. Jag öppnade ögonen som nästan klistrats fast med varandra.
Jag hoppade plötsligt till.
- vad håller du på med? Sa jag när jag fick syn på Tamara som stod med en revolv riktad mot mig. Vad håller hon på med? Jag hoppas hon har en bra förklaring.
Tamara höll ett hårt och mycket stadigt grepp om sin revolven
- Så du fattar inte? Sa Tamara. Upp med dig. Sa hon därefter. Jag gjorde som hon sa och ställde mig upp. Min puls gick upp och var i hundrnittio. Men skulle hon verkligen kunna skuta? Jag trodde man kunde tro på henne...
Sedan gick Tamara runt i cirklar runt mig men släppte inte taget om revolven Sedan nickade jag nej mot Tamara.
- du förstörde mitt liv! Sa Tamara sedan med en ledsen och arg blick mot mig. Jag fattade inte varför detta var nödvändigt.
- nej! Det var Benjamin! Sa jag som försvar men antog att hon inte litar längre på mig.
- kom aldrig tillbaks.. Sa Tamara och snyftade. Hon skakade lite. Vadå tillbaks?
- vad menar.. Hann jag säga innan Tamara skrek hotfullt
- efter kriget, måste du återvända och kom aldrig tillbaka!! Tamara såg mycket uppretad ut.
Tänkte hon verkligen skuta mej? Får jag aldrig komma tillbaka? Säker på det var jag inte.
- om du inte tror mig så om du inte lämnar skuter jag Lucas.. Ja din kära kära Lucas och dessutom dig själv! Sa Tamara. Jag har aldrig sett henne såhär. Om hon ska skuta Lucas så kan jag inte. Jag kan bara inte offra honom för mig själv. Jag kände mig tvungen.
- OKEJ! Du får bara inte skada någon.. Sa jag och lyfte upp mina händer.
- så du lovar att inte komma tillbaka? Sa Tamara och höll på att ge sig. Jag tvekade. Men detta handlar om liv. Så jag var tvungen.
- ja.. Sa jag tyst.
Tamara tryckte sedan på avtryckaren, jag hann inte äns blinka helt innan jag låg på marken. Kulan hade träffat mig lite på benet. Den var bara en liten skroma men sved mycket. Var hon dum i hela huvudet!
- AJJ! Vad i hela friden gör du? Sa jag och höll ett hårt tag om mitt ben.
- VET DU VAD SOM ÄR NÖDVÄNDIGT OCH INTE? Fräste jag från smärtan.q
- det var en varning om du skulle ljuga hamnar den här. Sa Tamara och pekade på sin panna. Så jag kan inte lita på Tamara. Hon hade ju blivit helt galen! Jag kände mig lite rädd för Tamara nu..Jag har varit så dum.. Sedan hörde jag ett travande ljud. Det hördes som en häst som kom närmare och närmare. Högre lät det. Tamara vände blicken åt vänster sida och höll fortfarande i revolven och höjde den. Men hon hann inte trycka på avtryckaren innan hon lika snabbt föll till marken.
- Tamara? Viskade jag men jag hann inte höra tamaras svar innan jag också föll till marken och föll in i en tvingad sömn.

Ett ljud av en brasa ekade i mina öron. Värmen spred sig i min kropp. På samma gång kändes det konstigt i mitt ben där jag blivit skjuten, ingen smärta kändes iallafall. Det kändes prisis som när jag kom hit för första gången då Benjamin och jag var själva och Bruno och hans kompisar pratade med mig. Skulle jag öppna ögonen som jag gjorde det då? Vågade jag? Skulle de vara vänliga som dom va? Jag hann inte fundera innan jag fick en hård spark i ryggen.
- Aj! Jag öppnade ögonen och reste mig upp jag stod i en hotfull position som om att dom inte fick gå närmare. Det fanns fortfarande ingen smärta i benet och när jag väl kollade var benet lindat i en militär grön färg. Killen som sparkat mig stod med båda handflatorna mot mig.
- lugn.. Lugn. Sa killen. Killen hade blont hår och lite stubbigt skägg i blond färg.
Jag kollade mig omkring och det var flera i rummet. Ingen flicka eller dam som vanligt men män som satt vid en brasa lite lägre bort och som alla glodde på mig. Jag kände mig som ett vilt djur som var aggressiv och nyfiken.
Jag spejade runt i rummet men såg inte Tamara någonstans. Det kom sedan en ståtlig man som hade kastanjenrunt hår som låg på ena sidan. Mannen tog sin hand på den blonda killens bröst och puttade honom åt sidan. Jag kollade förvirrat på mannen. Han ställde sig nära mig som gjorde mig irriterad.
- om du inte känner igen oss är vi wallswood byborna. Du är i wallswood nu. Sa mannen och kollade säkert på mig, som om han visste vad han skulle göra för att få mig lugn. Jag tog ned händerna och svarade
- okej var är Tamara?
- varför undrar du det? Du blev nästan just dödad av henne. Sa mannen och visade med handen.
Jag kollade mig ivrigt omkring och kände mig lite otrygg med alla tuffa män som blickade mot mig. Det var sant det han hade sagt men Tamara måste hem med mig och då kan jag gärna bli arg på henne.
- hon ska med hon ska hem och jag behöver henne nu. Sa jag och sedan gick med mening på mannens ena axel och fortsatte gå för att hitta Tamara. Jag gick med raska steg ut mot en liten utgång från tältet. Mannen och den blonda killen hann inte reagera innan jag kom ut och såg hur wallswood såg ut.
Jag stod med öppen mun, det var små tält med människor som gick förbi och korsade varandra hela tiden, men det var bara en liten detalj för bakom alla tälten låg det en stor ungefär 3 m hög sten vägg, den tog heller inte slut när jag först kollade åt höger fortsatte väggen men såg mindre ut från långt håll och detsamma på högersida. Väggen bestod av ganska stora runda gråa stenar som lagts på varandra med cement emellan. Sedan så var det växter och långa som små lianer med små mörkgröna blad på. Väggen såg också väldigt gammal ut. Mitt i all min beundran kom mannen prisis framför ansiktet på mig så jag inte såg väggen.
- ämm.. Aa detta är då wallswood. Sa mannen och slog ihop sina händer samtidigt han kollade sig runt.
- det är.. Det är Fantastiskt! Sa jag och kollade på väggen när mannen backat ett steg. Jag gick då närmare väggen för att se på den enorma väggen och märkte genast en liten detalj. På de gråa stenarna stod det med en svart liten texst tusentals namn.
Sofie, Thomas, Alex, Jim, Chelsea, Belamy, var några av namnen jag läste dör mig själv. Det var helt olika skrivstil för alla namnen så jag antog att alla hade skrivit sitt eget namn. Jag lade sedan min handflata försiktigt på stenen och kände hur kallt det kändes.
- det är ja.. Det är alla namnen på levande vi har här i vårt läger. Sa mannen som stuckit upp huvudet från ingenstans.
Sedan såg jag när jag kollat över alla namnen en bit bort såg jag vissa strukna namn. Hade dom gjort något eller flyttat kanske?
- aha Aaa det är dom döda från vår by.. Sa mannen och kollade ned.
- det var ett virus här på wallswood som hade hamnat i vår mat från en svamp som innan inte var giftig men det blev den på något sätt. Sa mannen en stund efter.
- jag beklagar.. Sa jag därefter, tänk hur hämskt att få ett virus prisis som vi fick i min dimension.
Mannen kollade sedan upp och letade på väggen och sedan pekade på ett av alla tusentals namn.
- här är mitt namn Tyler. Sa mannen.
Jag kollade på namnet och det var mycket riktigt, Tyler hette han då.
- aa hej Tyler! Sa jag och skrattade till.
- aja du vill väll träffa den där Tamara väll? Sa Tyler efter en stund.
- ja. Sa jag och släppte blicken på den eviga väggen.