You are My Angel

Tvingad och sårad

Bruno var tidigt uppe nu. Jag jäsande och reste mig från sängen. Jag kollade runt omkring mig ingen av oss låg i våra sängar jag var bara i min.
- vad pågår? Sa jag och satte mig upp i min säng.
Bruno visade ett finger på sin mun och shychade på mig. Han vände sig om och gick ut ur tältet. Jag bestämde mig för att klä på mig. Min klänning som jag bara hade kvar som var skrynklig och smutsig satte jag på mig. Jag gick försiktigt ut från kojan. Benjamin och Tamara stod jämte varandra och log åt mig Bruno kollade ned. Jag kisade för solen fick mej att inte kunna se ned. Jag gick fram till räcket och fick syn på två män vitklädda men inte bara männen utan dom höll i ett koppel till 2 stora som fåglar typ. Det förvånar inte mig i detta underlandet. Jag skrattade.
- wow hel grymt! Sa jag. Asså detta får jag aldrig nog av. Förvånad varje dag.
Bruno vände sig mot mig och sa
- detta är din skjuts till himmel änglarnas kungarike.
- vad ska jag göra där? Sa jag och log.
- vi har försökt hindra denna striden med den andra dimensionen som kallas prados. Det är det viruset vi vill ska stanna. Men dom vägrar sluta så vi får avsluta detta våldsamt.. Du ska vara skytt hos himmel änglarna som du tränat på. Sa Bruno. Det var mycket information. Jag rynkade pannan och tänkte efter. Men ska Bruno och Benjamin kriga då? Så får det inte gå till. Dom får bara inte så jag tänker stanna.
- nej jag ska ingenstans bara med er. Sa jag och blev allvarlig. Bruno suckade.
- du måste det är bäst för dig du kan vaka över oss om du vill. Sa Bruno och blinkade med ena ögat till mig. Varför gjorde han så? Inget bra tillfälle.
- nej.. Jag stannar här.. Mer hann jag inte säga innan någon krokade i mina armar och höll dom hårt i ett bra grepp. Det var soldaterna. Dom drog bort mig män jag försökte hindra det.
- NEEEJ! Ni får inte lämna mig också!! Benjamin? Gör något då! Skrek jag när Benjamin kollade på mig ledset.
- BRUNO SNÄLLA! Skrek jag. Soldaterna bar så starka och bärde upp mig på en av dom enorma fåglarna. Jag började gråta.
- snälla....sa jag långsamt. Jag Bill inte.. Ni kan inte tvinga mig.. Snälla lyssna.. Sa jag men Benjamin och Bruno lyssnade inte. En soldat följde också Tamara upp på en fågel. Hon såg glad ut som om hon inte fattade att det var 90% chans att Benjamin och Bruno dör med alla andra smittade eller knivade.
- Tamara gör något! Sa jag men hon vinkade bara till Bruno och Benjamin som vände ryggen till oss. Sedan lyfte fågeln som jag vägrade men jag var fastbunden så jag inte kunde göra något.
Vi flög i riktning upp mot himlen.