You are My Angel

Vad har hänt med mig?

Jag satt och tänkte. I rummet fanns inga fönster bara sement men en gallerdörr. Vad försökte jag med egentligen? Döda mig själv??
Jag är ju sysisksjuk.. Tänkte jag.
Jag måste rädda Benjamin och Bruno... Dessutom gillar jag att leva här, mina vänner finns här!
Det ska jag lova dig Lydia att aldrig ens tänka den tanken! Sa jag och kollade upp i taket som om hon kollade på mig.
Jag hörde ett gnisslande ljud och antog att det var dörren, så jag tog snabbt kniven och la den tillbaka in i min midja.
En man som såg ung ut med utrustning kom från en trappa av sement närmade sig. Han såg allvarlig ut. Sedan såg jag en nyckel som vinglade på hans midja.
Vad skulle jag göra? Tiden var knapp och jag var tvungen att komma på något snabbt.
Jag gick närmare gallret och ställde med ansiktet ut från gallret. Jag tog två fingrar och viftade hit mannen som gick fram till mig.
- skulle du kunna hämta lite vatten? Sa jag hur skämmigt jag kunde. Vi stod närma varandra och så jag sträckte ut min hand för att ta nyckeln. Jag tog ett grepp om den och når mannen svarat så tog jag den bakom ryggen. Jag tror han sa ja för därefter gick han.
YEESS! Tänkte jag och sedan blev lite stressig. Jag vände mig till låset på andra sidan och stack ut min hand. Drog in nyckeln och fred. Ett knarr hördes och dörren öppnades. Jag smög sedan/{] försiktigt ut genom dörren. Jag kollade mig omkring så ingen var i närheten eller hörde mig. Jag gick sedan upp för sementtrappan till dörren. Jag tryckte ned handtaget och öppnade dörren långsamt. Jag gjorde mig själv smal och gick ut. Sedan så sprang jag bortåt. Jag vände mig snabbt om och såg att kriget var fullt igång. Vissa tog tyngden på varandra och skyddade sig eller fektade, vissa av älgarna låg på marken stilla och halvt påverkad av viruset, vissa hade pilar i sig som himmelsfolket hade avfyrat. Men Bruno och Benjamin såg jag ingenstans..

Vad ska jag göra.. Vad ska jag göra.. Tänk tänk tänk! ..kanske måste jag hämta Ryan? Jag bestämde att göra den dumma iden och flög rakt upp till baksidan av himmelfolkets kungarike. Alla stod i kanten och avfyrade pilar och tog och placerade dom på sin båge. Jag såg det skjulet som Sky hämtat Ryan senare på dagen, jag sprang smidigt in i det och hoppades ingen såg mig. Inuti var ungefär 5 personer i. Dom hostade och låg på rygg. Det som var konstigt var att något växte på deras kropp. Vänster och grenar och allt möjligt, jag bakade 2 steg, är dom.. Ärrr domm... Smittade? Mumlade jag för mig själv.
- jaa.. Det är vi.. Viskade en kille som låg med sin rygg mot mig. Killen hade mossa på sig och hans halva underkropps skin var färgad i ljus grön.
- veem.. Är du? Sa jag försiktigt.
- jag.. Sa killen och vände sig om så jag såg hans ansikte. Det kan inte vara sant.. Det var inte Ryan.. Det var sky. Jag föll ned på knä.
- neej.. Förlåt sky! Sa jag och då kom floderna igen.
- nej.. Ditt uppdrag då.. Sa sky och hostade. Jag önskar jag kunde krama honom men då skulle jag bli smittad.
- vad ska jag göra?!.. Skrek jag tillslut.
- använd din kraft.. Din makt.. Tänk inom dig själv och visa det för dom som strider.. Sa sky så jag nästan inte hörde..
- gå.. Nu.. Sa sky och pekade på dörren.
- men.. Sa jag men sedan förstod jag. Jag tyckte synd om sky men var tvungen, ennu en sak jag lovar är att aldrig glömma sky.

Jag kollade mig omkring. Skyttar sköt och siktade som vanligt. Nu är det brottom. På fältet var det färre som stridande. Mycket färre. Skulle jag lyssna på min instingt eller? Han sa att jag skulle flyga ut. Jag ville tro honom men kunde inte. Jag hade två val
Misslyckas och stanna och rädda mig själv, eller andra valet offra mig själv för alla älgarna, jag tig det rätta. Så jag fällde ut mina vingar och flög ut i folkmassan. Vissa fortsatte och strida. Jag flög ovanför deras huvuden. Nu då.. Skulle jag tänka inom mig? Det var svårt. När jag koncentrerat mig en stund kändes något konstigt inom mig. Men när jag var påväg dit fick jag en pil i armen.
- AJJJ!! Skrek jag och höll om min arm. Det gjorde så ont men att ha ont fanns ingen tid för. Flera pilar avfyrades mot mina ben armar och vingar. Jag tänkte inom mig. Det kändes konstigt i min kropp och bubblade över allt på kroppen. Jag blundade och kände inte smärtan. Jag fick bilder i huvudet som en framspelad film. Alla mina starkaste minnen spolades förbi. Snabbt förbi mina ögon. Vad händer? Sedan kom alla mina minnen förbi, Brunos ansikte och Benjamins kom förbi i en snabb blixt. Plötsligt blev det svart. Som om den blev en kortslutning som förstördes. Jag öppnade ögonen. Männen som sköt och avfyrade på mig kollade med stora ögon. Dom såg rädda ut. Dom kollade på mig. Jag var inte så läskig eller? Sedan så kollade jag på mina händer och fötter. Dom var täckta av vita fjädrar. Jag hade klor också. Fötterna var som örn fötter. Vad har hänt med mig. Jag hann inte tänka. Istället sa jag när alla väl stod stilla och lyssnade.
- sluta detta nu snälla! Vi kan göra detta mycket bettre än vad det är. Jag har en överens förslag till er virusen, i denna stunden hade jag två val, antingen rädda människorna eller älgarna.
- vi ska ha en till strid men på rättvist sätt. Vi ska först och främst veta när så vi hinner bli förberedda, dessutom har vi tillåtelse med hjälp, men ingen smittta! Skrek jag som ett stort tal. Jag såg på alla virusen att som skakade på huvudet. Men sedan tillagade jag
- och som andravinst till virusen om ni besegrar oss får ni mig.
Genast såg jag förtvivlan i Benjamins och Brunos ögon, men alla andra änglar apploderade. Det gjorde dessutom virusen. Sedan så började virusen och älgarna gå mot olika håll. Alltså ifrån varandra.

Nu hade jag förvandlats tillbaka till mig själv och jag satt på kanten av Berget vid floden och tänkte. Vad ska hända nu. Om virusen besegrar oss så kommer ju dom ta över människorna för att dom har mig, men efter en stunds tänkande och väljande så bestämde mig för att ge bort mig själv till andra himlen eller vad det är. För att rädda båda sidorna, jag står ju mellan dessa sidor så jag måste bort därifrån. Men egentligen vill jag inte. Men för att rädda all måste jag.
- Alison.. Sa Bruno och satt sig bredvid mig.
- fina Alison.. Sa Benjamin och satt sig på andra sidan.
- du kan inte sätta dig själv i fara.. Sa Bruno.
- jag måste.. Det skulle rädda alla .. Jag tar mitt eget beslut. Sa jag tyst till Bruno.
Benjamin kollade ned.
- jag förstår dig, Alison.. Men vi ska göra vårt bästa! Jag ska kämpa för dig! Sa Benjamin och kramade om mig. Sedan kramade Bruno också mig inte för att han gillar och kramas men Han gjorde det ändå.

- tack... sa jag och pussade båda på kinden.
Sedan ställde jag mig upp och gick en runda för att tänka igenom allt som hänt.