You are My Angel

Vad jag väntat på men samtidigt inte

NEEEEEW....NEEEEEEWW....NEEEEWW... lät det. Jag vaknade. Lucas med. Vi båda hade större ögon pupiller sen innan. Jag märkte att Mia var borta. Man hörde utanför den stängda dörren springande och skrik. Det var kaos utanför. Saker ramlade och åkte in i väggarna.
" vad fan händer där ute? " skrev Lucas. Man såg att han var rädd.
" jag vet inte. " skrev jag tillbaka.
Strax efter sprang en doktor in. Han var väldigt stressad.
- har ni inte fått hjälp? Sa han och pustade. Han hade svett i pannan. När jag kollade noga såg jag blodfläckar på hans rock.
- vi måste ta er här ifrån. Jag kan bara köra en i taget. Vem?
" ta Josefin först " skrev Lucas.
Jag höll inte med
" NEJ ta Lucas. "
- vad menar du med först? Sa doktorn. Han kollade runt omkring sig.
- jag hinner inte ta båda i omgånger. Sa han och kollade ned.
- vi kan ta en person över till en säng så båda ligger i en säng? Vi har inte mycket tid.
" okej" skrev jag. Då bärde han upp mig och la mig gämte Lucas. Sedan sprang han ut.
Det var nästan blod över allt. En sköterska låg livlös åt sidan. Hon hade blod överallt. Vad är det här för psycko sjukhus?? Undrade jag. Lucas såg helt förkrossad ut. Jag kollade på honom. Jag ville inte se allt annat. Jag kollade in i hans ögon. Jag såg att han var livrädd. Bilden i hans ögon speglade sig in i mig. Jag såg en kvinna gå ut från en dörr. Hon var täckt av jord och växster. Man såg bara hons ansikte. Hons ögon var vita. Hons tänder var spetsiga och hon var lite lik en zombie. Det skrämde mig mycket. Lucas tryckte mig närmare sig. Jag vågade nästan inte vrida på huvudet och kolla men jag gjorde det. Vi var utanför. En helikopter var framför oss. När jag kollade lite mer var det två faktiskt. Doktorn som hjälpt oss lastade in oss i helikoptern. Där var massor med menniskor.
- nej vi får bara plats med en! Skrek en man i helikoptern.
Då tog doktorn mig och bärde mig i famnen.
Jag kunde inte skriva någonstans eller säga något. Jag kollade på Lucas. Jag skulle viljat säga nej!! Och kasta mig i famnen på Lucas men kunde inte. Sedan försvann Lucas. Han såg livrädd ut och nästan brast ut i gråt. Det gjorde jag igallafal. Dom hade stängt dörren och startat. Doktorn satt mig i den andra helikoptern.
- hejdå sa han och log. Sedan försvann han också. Dörren stängdes. Jag hamnade i mörkret. Man såg ingenting. Man hörde bara hostar.
Fan fan fan tänkte jag. Vad hände?? Varför stod jag inte imot?....åh... Det var så mörkt. Jag snyftade. I mörker. Och där fick jag stanna. En kyla spred sig i helikoptern. Jag frös. Men såg att dörren inte var riktigt stängd. Därifrån kom kylan. Rummet blev från en sjukstuga till en kyl. Jag frös ännu mer. När jag kollade på alla andra så var de blodiga och de skakade och andades högt. Vissa var hopkrympta och var stilla. De rörde ens inte sig. Var dom döda? Undrade jag. Vilken hemsk värld vi lever i. När väl lyckan kommer så försvinner den lika snabbt.

Helikoptern svängde hit och dit. Den skakade mycket. Jag försökte föreställa mig vad som hände eller vad som kommer hända men allt var oklart och omöjligt att veta. Jag kollade upp.
Om du verkligen finns skyddsängel hjälp mig då! Tänkte jag.
Jag slöt ögonen. Kylan spred sig gång per gång upp i min ryggrad och runt minna kinder och öron och händer. Nu orkade jag inte öppna ögonen när jag väl försökte. Helikoptern fick som en hård krock så den åkte snabbt åt vänster sida. Jag gled in i väggen och slog i bak huvudet. Dörren som stod på glänt öppnade sig mer och mer. Helikoptern fick fler dunsar och åkte fram och tillbaka. Jag höll om mitt bakhuvud som fått flera hårda tacklingar av väggar. En person skrek från andra hörnet. Jag skulle gissa att det var en kvinna. Kvinnan höll med handen hårt på sitt hjärta.hon skrek. Sedan efter henne skrek en Annan. En man. Han gjorde likadant.
Mitt huvud värkande och bilden av situationen blev suddig. Men dörren var nästan helt öppen. Helikoptern svängde skarpt så den var på sned. Jag gled snabbt åt andra sidan. Rakt mot den öppna dörren. Jag försökte hålla mig fast i kanten men jag fick ett dåligt grepp.
Jag försökte ropa om hjälp men det kom inget. Minna händer gled och släppte tvingat taget. Jag föll. Det var så högt och jag såg en skog nedanför mig.

I denna stunden visste jag.. Detta var det jag väntat på. Det jag en dag längtat till men nästan på vägen ändrat mig.. Jag visste att jag aldrig skulle få träffa Lucas igen.. Aldrig träffa min familj.. Aldrig träffa min kärlek... Jag lyckades fälla ut minna armar och ben. Jag kollade på den mörka skogen som skulle möta min död. På något vis kändes min död vacker och ovacker på samma gång. Jag kom närmre och närmre träden. Jag kände barren som stack in i mina ben armar och ansikte. Det sved rejält men jag var beredd på det. Jag mötte sedan marken med en hård duns. Jag skönk ned i mossan som från grönt blev rött. Jag kollade mot himlen som var svart med vita stora gnistrande stjärnor. Det var det sista som jag såg innan mörkret tog över min kropp. Jag kände att en varm tår löpte längst min kind. Sedan slöt jag ögonen och min själ lämnade min kropp.