You are My Angel

En annan dimention.

Jag öppnade ögonen som varit stängda en stund, jag hade nog tippat av av smärtan, men låg väldigt obekvämt. Jag började sedan fundera hur Tamara klarade sig ut kriget, hon var ju hos himmeläglarna, ä men den frågan blev svarad på snabbt i mitt huvud.
Jag såg Tamaras rygg med en vit rock dom om hon vore doktor. Jag försökte försiktigt resa mig upp genom att ta stöd av händerna på budet men så fort jag rörde mig sved det till.
- AJ! Skrek jag och flåsade. Tamara vände sig snabbt om.
- rör dig inte och du får inte häller överanstränga dig. Sa Tamara och la mig tillrätta.
- men.. Jag måste träna! Sa jag .
- jag tror det inte är till någon nytta.. Sa Tamara och kollade på mina sår på mina vingar.
- nej, jag måste! Kan du inte göra något annat? Sa jag orolig för jag ville kriga mitt krig, det är ju själva mig Alison , som gjort denna trid.
- jo.. Men det kommer bara läka när du har vingarna utfällda men annars kan du ha dom infällda under hela striden.. Sa Tamara med tomma ögon.
Hon kunde verkligen detta, hon var som ett proffs. Men jag var tveksam om att det inte fanns något att göra.
- Tamara? Sa jag och tog i hennes rock och drog henne nära.
- menar du Att det inte finns ett enda sätt?... Sa jag så allvarligt jag kunde. Och varför jag gjorde det var för jag ville verkligen veta. På riktigt.
Jag såg Tamara bli lite svettig. Hon virrade runt med huvudet, det värnade som om hon letade eller tänkte igenom sin smarta lilla hjärna.
För att vara ärlig trodde jag att hon var lite förvirrad och trög men hon är ganska okej.
- jo.. Ett sätt men är väldigt...hur ska jag säga detta...udda. Sa Tamara och slet sig loss ur mitt grepp. Och vände sig snabbt om.
- ja..? Sa jag och väntade på ett svar.
- det är ganska dåligt men om du verkligen vill ha dina vingar så är det ända sättet att dö här i vår dimension, då kommer din kropp hämta en annan kropp och förvandlas till en svaräl, som dock är en svart eller ond ängel.. Sa Tamara långsamt. Dö? Jag lovade Lydia att inte dö så det kan jag höra dessutom är jag bara dum för jag vill inte. Aldrig nej.
- det finns ett bettre sätt! Sa någon så vi båda vände oss bak. Det var Bruno. Han gick sakta in.
- hur lyder den? sa jag besviket om det också var dåligt eller ännu värre.
- du måste ta dig till wallswood. Wallswood? Vad menar Bruno?
- där får du föröka komma förbi hela skogen och över till andra sidan. Där ligger en kyrka med en skörd. Sa Bruno och såg genast ledsen ut.
- jag gör det. Sa jag och fällde så sakta in vingarna och reste mig.
- hur visste du?.. Sa Tamara och såg häpen ut.
Bruno kollade med sorgsna ögon mot Tamara och sedan svarade
- min bror... Han försökte.. Sa Bruno och vände sig om och gick, antagligen hade han mist sin bror och inte ville prata om det så vi gjorde inte det.
- jag gör det. Sa jag en gång till, smärtan hade bleknat så jag kunde gp utan att det gjorde ont. Jag såg att Tamara tog av sitt stetoskop och höll det i sin hand.
- jag följer med. Sa Tamara med en stor och tung röst.
Ville hon följa med? Det förvånade mig för hon gillade inte mig så mycket.
- visst. Sa jag därefter
Jag log också men Tamara såg allvarligt på mig istället.
- jag följer också med Sa Bruno. Men jag höll inte med, han skulle träna och Benjamin med.
- nej jag tillåter inte det, du måste träna. Ändå så var jag ledsen över att ett riktigt krig skulle komma och Benjamin o Bruno skulle bli skadade men det höll på människorna och det var älgarna som vill skydda dom.
- men.. Jag kan inte skydda dig då. Sa Bruno och kastade ett öga på mig.
- det behövs inte Bruno, vi klarar oss. Sa jag och gick och kramade Bruno.
Men han såg tveksamt på mig.
- det är det med er änglar, ni som grundades så då.. Ni tror ingen kan klara sig utan någon men det går, hopp finns och mirakel händer. Tillagade jag.
- okej, men lova mig att vara försiktig. Sa Bruno och kramade mig tillbaka.
Jag bände mig sedan om och nickade mot Tamara.
- vi ger oss iväg. Sa Tamara och nickade tillbaka.