You are My Angel

Ge titel till din berättelse-del

Vi hade vandrat i en några timmar, även om timme efter timme sa Grego att vi snart var framme eller att han såg ett vitt hus mellan snåren. Men han hade fel för aldrig såg vi något hus. Dessutom höll det på att bli mörkt. Plötsligt blev jag lite irriterad på Grego, Jag behövde mina vingar,Och grego tog ansvaret då får han hålla det.
Jagande mig om och kollade på Grego.
- har vi gått vilse eller? Sa jag och himlade med ögonen.
Grego torkade svetten ur pannan och pustade. samtidigt som han satte sig på en stock som låg i den fuktiga mossan.
- om jag ska vara ärlig, vet jag inte. Sa grego och spanade runt. Tamara kom efter oss och när hon äntligen hunnit kapp så var hon anfodd och satt händerna på knäna.
-phuussstt... Lät Tamara
- det var nog min träning för en lång tid, sa Tamara. Är vi framme nu eller?
- jag tror vi får stanna och sova här... Sa Grego och såg förvirrad ut.
- men men?...m..e.. Jag måste ju få mina vingar fixade!msa jag i Gregos ansikte så han ryggade av rädsla. Jag röt till och kände mig riktigt arg, egentligen var jag inte arg, men det orden bara flög ut ur min mun. För att få stämningen bättre så vände jag ryggen åt mdem och gick bort. Jag snuddade sedan vid ett träd och satt mig bakom det.
- jag orkar inte, ta djupa andetag.. Sa jag till mig själv för att inte explodera. Jag andades in, och ut mycket långsamt och
kände mig både svalare och lugnare. Gud! Tänkte jag i mitt huvud. Jag suger verkligen att hålla hemlisar och speciellt min egen! Jag hade gått och funderat hela vandringen, Det var så svårt att hålla det borta från dem. Så nu tänkte jag säga det för tänk vilken lättnad jag kommer känna efter! Så jag reste mig upp och gick fram och möttes av både Gregos och Tamaras förvirrade blick, även om Grego inte var sådär super glad att se mig.
- jag funderar på att åka tillbaka! Sa jag och sedan blev jag tyst direkt. Varför sa jag det? Kanske skulle jag funderat lite ! mer. Både Tamara och Grego kollade snabbt på varandra men sedan vred huvudet snabbt mot mig. För att jag inte skulle få så många frågor ville jag säga vitsen med det.
- asså jag menar då att vi kanske inte behöver fixa dessa.. Sa jag och kollade på ryggen. konstigt nog var jag ganska säker på att inte stanna här, Men jag såg Tamaras tveksamma blick.
- Men Alison.. Eller Josefin...watever..Stanna.. För din egen skull? Vad skulle dina föräldrar säga? Alla tror ju du är...
- Död.. Jag vet det är det jag funderat över..svarade jag.
- men då kunde du ju säga det innan vi började gå! Grego ängsligt.
- men du ville ju strida din egen strid väll?.. Sa Tamara.
-Jag vet, men efteråt hade jag tänkt på att komma tillbaka. Sa jag.
- Du behöver ju iallafall dina vingar, sa Grego och snörvlade.
- vi fortsätter sa han sedan oavbrutet. Så han reste sig upp och började gå åt ett håll. Plötsligt när vi var uppe på en kulle såg jag ett hus genom horisonten.

- DÄR!! Skrek jag och pekade på ett ett tak som stack upp genom alla träden. Taket var av trä målat i vitt och med ett stort kors på. Så jag antog att det var det. Jag började då springa. Min rygg värkte. Men jag sprang och stannade när jag stod jämte huset. Jag la min handflata på det vit träet. Plötsligt så var Grego bredvid mig och pustade häftigt. Tamara gick långsamt mot oss.
- öh.. Gå till baksidan..där finns plantan som du ska käka. Därefter kommer dins vingar bli som nya. Sa han och började gå till baksidan. Jag följde sakta med. Var det så lätt? Skämtar han? Jag såg sedan en stor skörd. Men allt var förstört. Blommor fanns inte kvar. Det ända som fanns var vissna växter. Men mitt i allt stannade Grego och pekade ned i marken. Här. Sa han tydligt.
- ska jag gräva? Sa jag och höjde ögonbrynet. Grego nickade.

Efter en lång stund grävande med mina bara händer så var det en ask. Grego böjde sig och tog upp asken och långsamt öppnade locket. Plantan var vit med både rosa,blåa, gröna och gula fläckar på.
- nu Alison, så ska du äta denna, men inte tugga. Sa han. Men när jag såg storleken på plantan så blev jag fundersam. Men jag måste. Så med vilja tog jag plantan i handen. Sekunden innan jag skulle äta den såg jag hur Gregos panna svettades, men jag måste tro honom nu. Så jag svalde hela, även fast min hals brändes. Men när jag väl svalt den så började allt suddas ut. Jag kände mig ostadig, och jag mådde illa. Det kändes som allt gungade fram och tillbaka. Plötsligt så suddades allt ut och jag såg otydligt. Ett pipande ljud hördes inom mig och jag såg hur Grego skrek efter hjälp. Det var det sista jag såg innan allt blev svart..

FÖRLÅT MIG SÅ MYCKET! För ni fått vänta så länge! Förlåt förlåt! Men jag har haft det så svårt och mått dåligt ett tag.. Så snälla tat lugnt för jag är back on track!!
Kolla in min nya bok också som jag började med i sommras! " tusen ord i en mening" heter den och den inspireras av hur kärlek, svek, hat och tro kan synas i flera olika sammanhang!
Älskar er! Mvh Sally