You are My Angel

Utefallen

Jag hade tårar i ögonen. Som rann ned för min kind. Varma och mjuka tårar som smekte min kind. Det var varmt. Jag hade förflyttats till något mjukt och lent. Jag hörde fåglar kvittra högt. Dansa och sjunga och flaxa omkring. Annars var det fridfullt och tyst. Jag öppnade ögonen och kollade mig omkring. Jag låg på en orange sand och jord mark. Det var flera stycken hyddor som var gjorda av lera eller torrt gräs. Som Hö. Det var folk här. Mörka som var klädda i långa färgglada smutsiga klänningar. Män också. Det fanns barn som blev börda av kvinnor på deras rygga fastbundna med en schal. Alla kollade fundersamt på mig. Dom kisade i solen som sken utan skuggor. Ett barn i 9 årsåldern frågade något till sin mamma som stod gämte. Kanske var det afrikanska? Eller indiska? Jag hade ingen aning. Mina vingar var infällda. Mamman som barnet pratat med närmade sig mig försiktigt. Hon höll sig sedan på avstånd.
- hello. Im heronina and we are afrikans, can you speak Englich? Sa haronina med en mörk len röst. Jag nickade som svar. Jag var rädd. Det här var iallafall inte i skogen jag var.
- im Alison.. Sa jag tyst och reste mig upp. Heronina backade några steg.
- this is ur home, please dont take it from us! Höjde heronina rösten. Hon satt sig på knä och knöt sinna händer. Hon trodde kanske jag var dom elaka tjuvarna eller den maskerade mannen. Jag gick närmre henne och sträckte fram handen.
- im frendly. Im an angel and we are not enemys.. Först kollade heronina på mig men tog sedan min hand. Hon reste sig upp och sa något till dom andra så dom började arbeta och gå in i sinna hyddor.
- nice to meet you! Sorry but i that that you whas the black man that we call him... Sa heronina och log.
The black man var nog den maskerade mannen tänkte jag.
- why are you here in this poor little village? We like this plase. Först funderade jag. Varför är jag här?? Men sedan kom jag på ett svar.
- the black man took me and here i am. Were am i? Sa jag.
- in utefallen sa heronina.
- let me show you ur village! Sa heronina strax efter och gick från mig. Jag följde efter. Kulturen var fin men slät och lite som en öken. Det var en stor skörd bakom alla hyddorna med majs och massor med grönsaker och frukter. Folket däremot var täckta av lakan och schalar slingrandes runt kroppen. Vi gick runt byn. Sedan såg jag en flicka. Flickan satt utanför ett av hyddorna och kollade sig runt. Hon hade inga ben. Bara knän och uppåt. Jag ville fråga vad som hänt men gick fram till henne och sa.
- hello sa jag och böjde mig ned under skuggan. Efter jag sagt så kom jag på att inte alla kunde engelska här. Det kändes pinsamt.
- hello. Sa flickan tyst och log mot mig. Jag kände synd för henne när hon satt där och alla andra barnen gick runt och lekte och gjorde olika saker med händerna och fötterna med varandra.
- wats your name? Frågade jag och log mot flickan.
Flickan kollade upp
- Sofia, sofia alface is My name. Sa flickan
- im Alison sa jag och skrattade. Flickan skrattade. Jag såg hons kryckor stå mot väggen på hyddan och gämte stod några låtsas ben i gummi. Jag ville uppmuntra den ledsna flickan så jag sa
- do you want to show we a little arund here if you whant?
Flickan såg glad ut och rörde sig genast mot gummifötterna. Hon kom fram genom sinna händer.
- Yes, i had love to! Sa flickan och demonstrerade sinna fötter på sinna knän. Hon reste sig upp genom hjälp av väggen. Hon tog kryckorna därmed också.
- comon now! Sa flickan och skrattade. Jag reste mig upp och följde efter henne.

När flickan guidat mig runt i byn sa hon
- if you wonder why it have no legs so can I tell you... Sa flickan och log.
- yeah, if you want.. Sa jag.
- you know its like minibombs in the ground here. One exploded because of me. My sister was there and died. I last my two fots that day.. Sa Sofia. Hon kollade på sinna fötter. Jag kramade sedan henne. Hon hade nog menat minor tänkte jag.
- i know hon it feels, i lost My best frend one day.. Sa jag. Jag kramade henne sedan igen..

Efter en stund hörde vi hur någon skrek. Något på det andra språket. Sofia vände sig om. Sedan kollade hon förskräckt på mig.
- somone is here! Hide in the bulding. Sofia pekade på en hydda och förde mig in i den. 2 andra personer satt tysta och gömde sig. Sofia höll ett finger på sinna läppar för att visa att jag skulle vara tyst. Vi kollade ut försiktigt. Jag såg en rygg av en man, det var inte den maskerade mannen.
Mannen vände sig tillslut om och kollade sig runt. Jag såg ansiktet. Det var Bruno. Jag rste mig upp. Sofia försökte hindra mig men släppte taget.
- Bruno!! Sa jag och sprang in i hans famn. Han höll om mig.
- var har du varit.. Jag letade överallt! Sa Bruno och kollade på mig.
- är du oskadd? Sa han och kollade på mig som en mamma.
- hahah aa detta folket hjälpte mig! Sa jag och vände mig om.
Jag såg att ingen kom fram.
- its safe! My frend is here! Sa jag. Men ingen kom fram. Sedan gick jag tillbaka till hyddan Sofia varit i. Hon satt kvar.
- comon its safe My frend is out there! Jag tog i Sofias arm och drog henne fram. Hon tvekade. Bruno kollade på flickan.
Han böjde sig.
- hello! Sa han och räckte ut handen. Sofia tog den och sa hello tillbaka. Sedan vände Sofia sig om och sa något till alla i hyddorna på dras språk. Då kom alla försiktigt fram nyfikna. Alla hälsade och frågade Bruno en massa saker.

- vad hände innan egentligen? Sa jag till Bruno.
- jag har funderat men jag tror dom ville skrämma dig, att dom inte dödade dig är att dom tror du kan bli en ond ängel. Det kallas svaräl. Du har sådan styrka som dom vill ha. Detta var en varning och det kommer komma fler. Sa Bruno och kollade in i mina ögon.
- varför tror du jag kan bli en svaräl? Sa jag och kollade tillbaka.
- det kommer du inte. Sa Bruno och log.

Efter det var vi tvinga att åka hem. Jag kramade om Sofia och heronina hårt och bad dom Lycka till. Sedan flög vi en lång väg hem...

•-----------------fortsättning följer-------------------•