Speak

Kapitel 1

"Look she's waking up. Hello, honey." viskade Rick, min låtsas pappa, och jag kisade med ögonen mot det starka ljusrören ovanför mig. Jag förde mina händer till ansiktet för att gnugga mig i ögonen då jag stötte i en slang som var fast tejpad under min näsa. Vart var jag någonstans? Jag började kolla mig omkring och fick syn på tre par oroliga ögon. Vi alla befann oss i ett rum som var läskigt likt ett sjukhus rum, sterila väggar med någon riktigt dålig tavla mitt på väggen. Runt om mig stod flertal maskiner och pep och så fort jag började röra på mig så stramade det till i sladdarna och pipen blev tätare. Jag öppnade munnen för att säga något men mamma avbröt mig.

"Prata inte gumman." sa mamma oroligt och jag kollade på dom. Rick såg sliten ut i sin kostym precis som om han kommit från jobbet, hans brunetta hår var bakdraget i något slags vax och såg väldigt presentabel ut. Min lillasyster Jonna såg vätt skrämd ut precis som om hon sett ett spöke. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en hästsvans och hennes gröna stora ögon stirrade på mig. Jag gav henne en mörk blick innan jag gick över till mamma som såg minst lika sliten ut som Rick om inte värre. Vad var det som pågick? "Gumman, kommer du ihåg vad som hände?" fortsatte mamma och jag kollade oförstående på henne och hon nickade sorgset. "Du var i en bilolycka gumman, kommer du inte ihåg det?"

"A what!?" sa jag högt. Eller i alla fall trodde jag att jag sa det men det enda som kom ut genom min mun var luft och ett stön. Jag stängde genast munnen igen och tog mig för halsen. "Vad har hänt med min röst!?" försökte jag igen men nu kom det inte ens ut ett stön.

"Sluta, hjärtat. Dina stämband är förstörda, du kan... du kan inte prata." mamma såg extremt sårad ut över att inte höra min röst. "Du slog i strupen när ni crashade..." fortsatte hon och jag förstod inte vad hon pratade om för crash.

"Vi!?" mimade jag så tydligt som möjligt efter att ha insett att jag kommer inte få fram ett ljud om det så gällde livet. Mamma kollade olyckligt upp på Rick som gjorde en grimas.

"Darling, don't you even remember that you were with your friends at a party?" frågade han tveksamt sedan. Jag försökte tänka efter och jag kom ihåg en fest, med Mindy, Cece, Lauren och vi skulle ta oss hem efter midnatt. Men efter det var allting svart, jag kollade upp på Rick igen och nickade. "Well, you guys was in a car accident when you were getting home."

"Are they alright?" 

"Bells, your the only one who survived." Rick kollade smärtsamt mot mig och jag började skaka på huvudet. Nej, nej, nej.... Detta händer inte, inte mig, Isabella Grahm... Om det var någon som skulle dö i den så skulle det vara jag.

"I see that you are awake for the first time since last week." en blond kvinna med sjukhus rock kom in i rummet med en massa papper i handen. "You seem to be just fine. Your values are great and you should be just fine. I think we will be keeping you here til the morning. Then you can get home into your own bed." pladdrade hon på med sin ljusa stämma och jag kollade skräckslaget på Jonna. Jag kände tårarna falla ner för mina kinder. Mina kompisar... var döda? De dog? Men inte jag? Jag kände min underläpp börja darra och snyftningarna kom fram allt oftare och små stön som jag försökte forma till ord. Varför hade inte jag dött!? "I'm sorry about your loss but you need to rest, I know it's horrible that you can't speak but we are working on it and right now... You have to rest. If mum and Rick could come with me for a moment." sa sköterskan och föste ut mamma och Rick framför sig. Min underläpp började darra utav rädslan av att vara ensam här och för att jag inte riktigt fattade vad som pågick.

"Jonna, kommer du?" frågade mamma och jag kollade skräckslaget på henne igen. Våga inte lämna mig ensam... tänkte jag mentalt för att få henne att stanna. Jag ville inte vara ensam, det var ju inte direkt så att jag skulle kunna somna nu i vilket fall som helst.