Speak

Kapitel 26

"Are you sure this is the right school?" frågade Felicia tveksamt när vi körde upp vid byggnaden som jag visste Jonna gick på.

"Positive."

"Okay, I think all the classes ends at three so ten minutes to go." konstaterade hon och tog en klunk ur sin pappersmugg från Starbucks. Felicia hade envisats med att tvinga mig in och köpa en kaffe åt henne. Om det inte vore för vårt förflutna tillsammans så hade jag trott för länge sedan att hon utnyttjade mig för mina pengar men när jag frågade henne om det så bara konstaterade hon att hon hade räddat mig så pass många gånger i olika situationer så det blir en livstids payback för mig. Jag skakade bara roat på huvudet åt hennes logik i det hela men ödslade inte mer tid åt det. Hon betalade tillbaka genom att vara en god vän. "There she is!" utbrast hon och pekade på en liten brunett tjej som sprang över skolgården och kollade sig jagat bak innan hon svängde runt hörnet och började springa allt vad hon kunde. Jag hoppade ut bilen utan att tänka på det och började springa efter Jonna. När jag rundade hörnet var hon borta och jag kollade från sida till sida. Hon måste ha smugit in i någon slags gränd eller någonting. Jag började kolla in genom skyltfönstren och snart kom hon ut från en affär längre bort och vände sig direkt mot mig. Hennes ögon blev stora och besvärade och hon kollade sig omkring efter en flyktväg.

"Please, don't run." bad jag förtvivlat och hon gnuggade sig trött i ansiktet med ena handen innan hon gick fram till mig.

"Harry. Shouldn't you be on the other side of the worl right now?" frågade hon oroligt och jag kollade ner på tjejen i skoluniform. Hennes ansikte var puffigare än vanligt och man såg hur sliten hon är.

"I came home early." hon kollade på mig och bet sig lite i läppen och kollade sig omkring.

"We should talk. Somewhere else." konstaterade hon och hennes käkar spändes.

"Sure, I've got my car just around the corner."

"No," sa hon snabbt. "I can't go back there. Let's take a walk in the park down the street." hon vände sig om och började gå med rask takt. "For how long have you been home?"

"I came back yesterday."

"Welcome home."

"Thanks, I didn't see you on the premiere." hon stannade upp tvärt och kollade skyldigt på mig. "It's alright. I get it."

"No, you don't." mumlade hon innan hon fortsatte gå igen och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen.

"Could you please tell me what's going on?" frågade jag förvirrat.

"Isabella passed away, Harry!" skrek hon och vände sig stressat om.

"W-What do you mean?" mitt hjärta stannade och jag kände att mina ben höll på att vika sig under mig.

"She's dead." spottade hon ut och jag såg att hon snart föll ner till marken då hennes ben inte bar henne längre. Tystnaden föll över oss och folk som gick förbi oss kollade ner på Jonna med orolig blick. Jag drog upp henne på fötter igen och vi stöttade varandra till närmsta bänk. Mina händer gömde mitt ansikte då jag kände tårarna komma och jag kände hela min kropp skaka av sorg. Mina andetag blev skakiga och ibland var det svårt att få ut någonting alls. "S-She died five days ago, Harry."

"No. No, she- she can't be dead." stammade jag fram. "I was coming back for her. I was going to make it up to h-her... Pl-Ple..." jag fick inte ut orden och jag kände en liten hand i min.

"I-I am having a hard time living without her. But erhm... I've got something for... Err... you. I think she would like you to have it..." jag kollade upp på henne och hon försökte hålla tillbaka tårarna medan hon letade efter något i sin skolväska. Hon drog skakigt in luft och tog fram anteckningsboken med Bells namn på. "I think there are some parts that means more to you than they does to me. A- And I..." hon pausade och jag tog emot boken. Boken vägde tyngre än vad jag väntat mig och jag kände tårarna trilla ner för min kind. "... I have to go, Harry. But she loved you very much, don't ever fotget that." Jag sträckte ut tungan och fångade upp en salt tår som kom över mina läppar. Jonna gav mig en liten kram innan hon reste sig på skakiga ben och skyndade ner längs gatan. Jag undrade om jag någonsin skulle få se henne igen då jag tog en sista koll på hennes rygg innan jag kollade förtvivlat ner över det fina omslaget.