Speak

Kapitel 19

Harry var fortfarande irriterad när vi kom tillbaka hem till honom och det gjorde inte saken bättre att fotograferna hade börjat kampa utanför porten.Han drog mig beskyddande intill sig när vi parkerat utanför huset och blev tvingade att springa in genom porten. Harry muttrade några ohörbara svordomar medan han öppnade ytterdörren så jag kunde gå in. Jag tvekade lite innan jag bestämde mig för att ta av mig mina ytterkläder. Men ju längre tiden gick då han inte pratade med mig desto mer tilltalade jag mig att gå hem. Han gick före ut i köket och jag tvekade innan jag suckade och drog upp en ny fräsch sida att skriva på.

"I think I'll go home."

"Why?" sa han med onödig hård ton och han grimaserade när han insåg att det kom ut fel.

"I thought that..." jag dröjde mig kvar vid mitt svar innan jag fortsatte skriva. "... this between us was kind of over?"nu var det min tur att grimasera över orden som skulle gjort ännu ondare att uttala. Just i denna stunden var jag glad över att jag inte kunde prata för jag visste att min röst inte skulle hålla. Jag kollade tveksamt upp på den långa killen som stod framför mig och såg blek ut i ansiktet där han stirrade ner på mig med en blick som smått skrämde mig. När det gått några minuter utan att han sa något så vände jag mig tveksamt om för att gå ut i hallen.

"No." hörde jag bakom mig precis när jag gått ut ur köket. Jag vände mig om och kollade på Harry som såg uppriktigt förvirrad ut. "This is not over. It hasn't even started yet and we are fighting like a married couple." muttrade Harry och jag höjde på ögonbrynen. "I want you." sa han bestämt och kollade på mig. "I don't care if you can't speak. I've been sayin that since we first met and still you don't understand that I don't care. You are so blind when it comes to how other people see you. I am guessing you haven't noticed the influence you've got over boys." detta var det snabbast Harry någonsin pratat och trots att jag försökte hänga med på vad han sade så var det vissa delar jag bara skulle vilja backa bandet och höra igen. "I want you, if you'll have me." jag bet mig lite i läppen och kollade på killen som hade återfått färgen nu och stod med knutna nävar längs sidorna beredd på vad som än skulle kastas emot honom. Långsamt vände jag mig om för att gå och sedan vände jag mig om och såg att Harry nu hade skiftat färg åter igen till vitt och jag började flina åt hans ansiktsuttryck. Jag vände om och gick mot honom istället och lättnaden kom över hans ansikte då när jag drog mina armar runt hans midja och ställde mig på tå för att nå hans läppar och pussade honom försiktigt. "Girl, you are going to be my death." stönade han till sist och log. Jag kunde inte hålla mig utan försökte släppa ut ett fnitter som kom i ett skakigt andetag. Harrys händer gick över min rygg och rumpa innan han kupade sina händer under mina lår och snart hade jag fäst mina ben runt hans midja.

"That's more like it." sa han och flinade när vi kom upp i samma höjd och hans fylliga läppar utforskade mina läppar innan de fortsatte ner över min hans och sedan nafsade han lite i min örsnibb innan hans läppar fortsatte placera små pussar ner över min hals åter igen och han kom åt en punkt som fick mig att vrida mig utav skratt. Han var nära på att tappade mig men fångade snabbt upp mig och han log mot mig innan han gav mig en sista kyss. Utan att sätta ner mig bar han mig upp till hobbyrummet medan han pratade om att jag kanske ville hänga med honom i morgon på sista genrepet. De skulle testa allt så de fungerade och så. "And afterwards I could take you home just in time so your parents won't get upset." jag nickade och log mot honom. Han satte snart ner mig på biljardbordet innan han tog en utav gitarrerna och jag höjde på ögonbrynen. Skulle han spela? Han drog tummen över strängarna för att kolla så den var stämd innan han trädde bandet över huvudet och armen. De gröna ögonen kollade på mig och jag höjde ögonbrynen och nyfiken på vad som skulle hända. Genast när hans fingrar började leka med strängarna kände jag genast igen låten. Den hade spelats på Jonnas radio i snart ett halv år nu och hon verkade aldrig tröttna på den. Men det var något annorlunda med denna versionen, den var lugnare, mer personlig på något sätt. Det kan ju bero på den vackra killen framför mig som lade mening i orden.