Speak

Kapitel 27

Långsamt klev jag in i receptionen och kollade mig omkring. Allting var mörkt förutom ljusstrimman som kom från den öppna dansstudion.

"Hello?" sa jag tveksamt och lyssnade efter tecken på liv. Men allt som hördes var den lugna musiken. Det var andra gången jag var här men ändå kom jag ihåg alla detaljer som om jag var här igår. Jag gick långsamt fram till dörren och kikade in. En tjej med mörkbrunt hår dansade i takt till musiken. Hennes ben var smala där de stack ut i tights och över hade hon en tröja jag kände igen. Jag hade en likadan... Eller jag hade haft en likadan... Bell hade använt den... Jag drog ihop mina ögonbryn fundersamt. Nej, det kan inte... Dags att söka upp en doktor på riktigt, Styles. Tänkte jag irriterat på mig själv. Men ändå kunde jag inte slita ögonen ifrån tjejen som snart stannade upp och mina ögon vidgades. Jag öppnade dörren i en trans och kollade på tjejen som stod alldeles stilla med ögonen slutna då musiken började lida mot sitt slut. Hennes ansiktsdrag var dem samma, plågsamt kollade jag över hennes hals som gjorde sig synlig och man såg klart och tydligt blåmärken och ärr. Hon hade färgat håret mörkare som var uppsatt i en hög hästsvans och ändå nådde topparna ner mellan skulderbladen. Min bröstkorg höjdes och sänktes tungt och jag var tvungen att ta tag i dörrkarmen. När mina ögon återigen kom upp till hennes ansikte var hennes gröna ögon fokuserade på mig. Hon såg nästan mekanisk ut när hon vände sig om. Hennes kindben syntes tydligare, hon hade blivit smalare. Det plågade mig att se henne såhär och jag kunde inte sluta stirra på henne.

"Hello, Harry." hennes ljusa stämma innehöll en aning mörker. Hennes röst var ännu bättre än den jag hade föreställt mig. Mitt hjärta kändes som att det skulle explodera.

"B-Bell..." stammade jag fram och synade henne uppifrån och ner igen för att se så att jag inte drömde.

"Isabella." sa hon nästan mekaniskt och kollade med tomma ögon på mig.

"B-But... But your sister t-told me..." jag var mållös och mina ord var inte sammanhängande alls.

"... That I was dead." avslutade hon utan att visa några känslor alls. "I'm sorry to dissapoint you." ropade hon över axeln innan hon gick bort till sin väska och satte sig ner för att ta av skorna. 

Om jag inte varit i chock hade jag brutit ihop. Jag hade sörjt över denna tjejen i snart en vecka, att tro att jag hade misslyckats totalt med att beskydda den enda jag brydde mig om.

"How can you say that?" frågade jag upprört. Hon ställde sig upp och drog upp sina joggingbyxor och vände sig mot mig. "How can you say that?" upprepade jag.

"Because I have gone through hell." hon svalde hårt för att behålla det mekaniska lugnet hon låtsades ha.

"I have been depressed for the last couple of weeks. I've been terrified that I would never see you again!" skrek jag och jag kände ilskan inom mig och jag tog ett steg fram. Hon tog ett steg bakåt. "I've been through hell too."

"I'm sorry about that." sa hon och hennes ögon stirrade bara på mig utan att ge någon känsla.

"Why?"

"I don't want you to see me like this. I'm still recovering, Harry." nu bröt smärtan fram i hennes ögon. "I can't sleep a whole night without starting to cry. My life is a mess and I'm even worse. My family doesn't like what I've become. And I'm sure that you're not liking what you see eighter."

"Of course I do. You're everything to me." sa jag med tårar i ögonen.

"Then why did you pull that cheep lie straight to my face? Why did you tell me that there was nothing between us? Why did you tell me you found someone else? Why putting me through more pain?" hon drog ihop ögonbrynen irriterat och jag såg att jag hade brutit mig igenom hennes försvarsvägg som hon så desperat tagit upp.