Speak

Kapitel 24

"Mr. Lockwood I need a ticket back right now." jag jagade efter mannen i kostym som hade varit med oss hela turnén. Killarna försökte hänga med så gott de kunde och stackars Niall fick jogga efter.

"Styles." han vände sig om och kollade besvärat på mig. "I can't do that. You've got a concert tonight and tomorrow night and the night after that. It's impossible for me to do anything under this kind of time preassure."

"But, ey! At least do something!" fräste Zayn tillbaka. "What if Perrie would be hurt right now, god forbid, would you tell me it would be impossible to get to her?" Zayns ton på rösten var full utav avsmak för mannen framför oss. Han hade behandlat oss som små killar enda sedan vi började vår turné.

"No, Zayn, I wouldn't do such thing. But the problem is that you are in a relationship, Harry's not." han vände sig om igen och gick in genom porten till arenan i Melbourne med rask takt.

"I can't stand this much bullshit that is coming out of your mouth right now, dude!" fräste Louis till som gick med snabba steg bakom mig.

"Mr. Tomlinson, this is none of your business." ropade han bakom sig.

"Harry, is getting a flight back tonight. I don't know how we are going to do it, but he's going." nästan skrek Niall efter Mr. Lockwood som tvärstoppade och vände sig om.

"I've been very patient with you all, especially you Harry." han var högröd i ansiktet nu utav ilska. "But you have got a contract to maintain, you all do. Something that I can't control, I'm just here to look after you, tell you what kind of interviews you are going to do and when to do them. Get the picture?" fräste han. Jag spände mina käkar för att inte börja skrika. "I will look into the situation with the board but keep in mind that you are going to be dissapointed." hans bruna ögon kollade äcklat på oss och trots jag var några centimeter längre än honom lyckades han ändå på något sätt kolla ner på mig. "She ment very much to you, I get that."

"Mean. She means something to me. She's not dead." sa jag med en hård ton på rösten.

"She means something to you." upprepade han och såg förtvivlat på mig och suckade tungt. "I'll be right back. Let me do some calls." Han vände sig om och satte i sitt headset i ena örat. "Talk to me." hörde jag honom innan allt blev suddigt och jag slöt ögonen för att samla mig.

"Mate, let's do this concert tonight, think about all the fans that wants to see you, Harry." sa Louis med en lugn röst bakom mig. Jag tog upp min hand och gned mig bekymrat i pannan.

"I need to know, Lou." min röst var raspigare än vanligt. "I need to know how much pain I've caused her. I need to know that I will be able to..." jag insåg att jag misslyckats att hålla mitt lugn och jag gick bort till en vägg och satte mig ner med huvudet i händerna. "I need her to know that I love her, I need to know that I will be able to make it up to her." När jag kollade upp såg killarna oroligt på varandra och Liam satte sig ner på huk framför mig.

"Harry." började han med en mjuk röst. "I know, we all know that you are keeping your hopes up. But what if...?" jag drog förtvivlat bort mina tårar och skakiga andetag föll från mina läppar.

"I can't afford to think like that." mumlade jag tyst fram.

"I know." han suckade tyst och satte sig ner bredvid mig. "But you have to keep in mind that it's really a long shot." jag drog mig lite nervöst i mina lockar och kände att jag kunde inte låtsas må bra längre. Mina sammanbitna tänder pressades ihop ytterligare då jag kände fler och fler tårar falla ner över mina kinder.

"Oh, god." hörde jag ovanför mig och snart föll jag in i en välkänd famn. En hand ströks över min rygg och lugnande ord viskades i mitt öra medan Louis höll hårt om mig. "Told you he would break soon." muttrade han till resten utav killarna som tyst stod kvar. "It's going to be alright, Harry. It's going to be okay." han suckade djupt medan han försökte få mig att sluta gråta men allt jag kunde tänka på var Bell, och hur hon såg ut död. Helt orörlig, hennes rosa utåt putande läppar, hennes vackra gröna ögon som lös upp varje gång jag kollade in i dom, hennes rödbruna hår som gick i vågor ner över hennes axlar. Den vackra rosa färgen som kom över hennes kinder varje gång jag gav henne en komplimang. Jag var skräckslagen över hur rädd jag var att förlora allt det som betydde något för mig. Under tystnad försökte Louis få mig att sluta gråta samtidigt som Liam drog bak några utav mina lockar för att de inte skulle bli nersölade utav tårar.

"Harry." Mr. Lockwoods röst hördes från andra sidan korridoren som vi befann oss i. Jag kollade tveksamt upp och Louis grepp om mig lättade en aning. "You can't go back tonight I'm afraid, but I've an offer from the board. You can leave right after the last concert in Japan, five days from now."

"Nothing better?" frågade Liam besvärat.

"I'm afraid not. I'm sorry Harry, but that's the best I could do. After Japan you could go straight home, no need for any kind of interviews for at least a week. I can cancel everything after the last concert."

"It's better than nothing." konstaterade Louis trött, jag orkade inte klaga och Louis kollade besvärat på mig innan han kollade upp på mannen i kostymen. "Do it."

Besvärat tog jag mig igenom Australien och de få dagarna i Japan. Jag försökte låsa ute mina problem så fort jag gick ur sängen på morgonen och på kvällen kom jag tillbaka och sköljdes över utav rädsla för vad jag hade att vänta mig när jag skulle komma hem. Varje morgon väcktes jag utav oroliga ögon som kikade ner på mig från sängen ovanför min, Louis har varit mer än vaksam dessa senaste dagarna och så fort jag var på väg mot en bar eller en nattklubb var han där och avledde mig. Liam hade hällt ut all sprit vi förvarat i bagageutrymmet på bussen. Zayn hade stoppat undan alla farliga föremål så som snören och knivar. Precis som om jag hade varit självmordsbenägen. Jag var inte säker på om jag var det eller inte ännu. Bell ställde rätt så höga krav när de kom till sådant här. Jag tänkte tillbaka då vi var i hennes rum.

"No! That's not what I mean. Romeo and Juliet, are a fairytale that didn't end well. If that was the reality she should have told him that everything was fake. But... oh, I don't know." sa jag tillsist och lutade mig tillbaka och stönade till tyst över min komplicerade förklaring. Några lockar föll ner över min panna och jag slöt mina ögonen. Jag hörde Bells underliga skratt, det kom ut som road hackig luft som egentligen skulle föreställt ett roat vackert skratt som jag konstant längtade efter att höra. Ett leende kom över mina läppar då mina ögon fokuserades på hennes gröna. Hon kollade ner i sin lilla anteckningsbok igen.

"I think I know what you mean though. But I want my boyfriend/husband or whatever to live for us both if I die in the future."

Jag ruskade av mig minnet och hur jag hade kollat ner i hennes anteckningsbok och tänkt att hur skulle jag reda ut det. Det skrämmer mig hur verkligheten har kommit ifatt mig på bara några dagar.

"You don't know for sure. Keep your hopes up, Harry." sa Paul varje gång han gick förbi mig och gav mig en klapp på ryggen, precis som om det skulle hjälpa. Jag vet att alla bara ville mitt bästa, men när jag lämnade killarna i Japan och satte mig på första bästa flyg tillbaka till England kände jag mig maktlös. Jag önskar att i alla fall Louis eller Liam kunde hänga med hem, hjälpa mig möta vad det nu än är jag kommer få se när jag kommer hem.

Hur jag än gjorde kunde jag inte sova de långa timmarna uppe i luften. Trots Mr. Lockwood hade fixat första klass så utnyttjade jag inget över det vanliga. Cole, en utav Pauls vänner har suttit och kollat på mig i snart åtta timmar nu, jag hade en känsla av att Liam hade fått tag i honom innan vi lämnade hotellet. En suck föll från mina läppar och jag vände mig mot fönstret, jag skulle tacka killarna senare då jag inte var under denna pressen. De brydde sig, utan dom skulle jag inte ens tagit mig hem till London igen utan antagligen sovit på någon bar i Japan efter att ha druckit för mycket. Utan att tänka på det hade jag somnat efter ett tag och drömde mig bort till någon annanstans där det inte fanns några bekymmer.

"Mr." hörde jag intill mitt öra och jag öppnade försiktigt ögonen. En flygvärdinna med extrem urringning kollade ner på mig med ett vänligt leende. "You have to put your sear up. We're about to land."

"Oh, yeah. Okay." stammade jag fram och fällde upp stolen igen och drog på mig en beanie som låg i min väska. Jag gnuggade mig trött i ögonen och kollade ut över ett mulet London som bredde sig ut nedanför. Vad förväntade jag mig egentligen? Det var så länge sedan jag såg de bekanta byggnaderna. Elva månader är en lång tid, och jag hade träffat min familj som har flugit ut för att träffa mig men jag hade önskat att Bell skulle finnas i publiken någonstans. Men vem försökte jag lura? Med en tung suck vände jag huvudet mot Cole som var en rätt stor man. Han log vänligt mot mig innan han öppnade munnen.

"Welcome home, Harry."