Speak

Kapitel 8

"I won't blame him." den blonda killen som stod i cirkeln verkade njuta utav stunden i centrum. Jag hade suttit i gruppterapi i snart femton minuter och ville döda mig själv. Mina fingrar lekte rastlöst med topparna av mitt hår och jag gäspade smått. Den blonda, men också blinda, killen hade stått nu i tio minuter och berättat hur lätt det var för honom att förlåta den som hade gjort honom blind. För tydligen hade detta gjort honom till en bättre människa. Det var tur att han var blind för jag himlade med ögonen tio gånger om då han upprepade sig.

"Okay, thank you Carl." sa ledaren som var en rödhårig kvinna med väldigt blek hud och fräknar över näsan. Hon var alldeles för munter för att jag skulle gilla henne, hon var en sådan som skulle passa jätte bra med barn och äldre. Föräldrar och anhöriga var säkert eld och lågor över att ha en sådan munter människa runt sina skadade tonåringar som satt lika uttråkat som jag på varsin stol i en rund cirkel. Jag hade tvär vägrat när det var min tur och trots att det rödhåriga monstret erbjöd sig att presentera mig skakade jag bestämt på huvudet. Det enda jag tillät henne säga var mitt namn och alla förstod att jag var stum. "Alice, you're up next." sjöng den rödhåriga och satte sig ner. Den brunetta tjejen hoppade muntert upp kunde nästan lika gärna vara den rödhårigas dotter. Hennes energi gjorde mig trött bara att kolla på tjejen som ställde sig glatt i mitten. "Ali, tell us about how you've been after the operation."

"Well, my voice are a bit different than before the accident. But I can talk at least and I have a hard time to shut up no." sa hon roat.

"Maybe you should take it from the beginning so our new members can catch up, dear."

"Oh, sorry. Hi I'm Alice and I was beaten a lot at home. One night my dad shoked me and I lost my ability to talk. It's been like that for at least three years and when my aunt got to know about this treatment six months ago she decided to make me do the operation. It was a really long shot, to say the least." sa hon och såg allvarligt mot oss. "But I'm talking and I am free from any sort of abuse. I haven't talked to any of my parents for a very long time and my aunt and her family is a blessing. I couldn't be happier right now." min hand for upp i luften utan att tänka på det och den rödhåriga kvinnan kollade uppmärksamt på mig när jag började kludda ner min fråga efter ett tag.

"How come you're so happy when there have been so much darknes in your life?"

Frågan förvånade mig själv att jag hade blivit så djupt insjunken i hennes berättelse.

"That's just the reaso why. If your life is dark why not lighten it up? Why not spread some light in the darkness. I am too tired of black. I want colours and sunshine in my life. It gets boring after a couple of months to just see darkness and see bad things happen to you."

Jag tog in det hon just sagt och bet mig lite i läppen utan att säga något. Under hela fortsättningen på denna gruppterapin satt jag och tänkte på hennes ord. Hon hade delvis rätt, man fick mycket tid över till att tänka när man inte kunde prata rakt ut. Under de sista fem minuterna så skrev jag ner en fråga till Alice som jag var riktigt nyfiken på och när hon kollade från frågan upp till mitt ansikte och sedan ner igen. Folket runt om oss prata med dova röster och prasslet utav ytterjackor hördes.

"It's a long story." sa hon allvarligt och för första gången så var hennes blå, gröna ögon allvarliga. Hon satte sina händer på hennes tydliga höfter och kollade upp tveksamt på mig. Hon var några centimeter kortare än mig, men det var inte mycket. "The operation was intense and it's nothing we should talk about here." hon bet sig lite i läppen och kollade på sitt silvriga armbandsur. "Do you want to take a walk or something? I've got time." Nu kollade även jag på klockan och insåg att jag var sen till att träffa Harry.