Speak

Kapitel 15

I hela två dagar var mitt liv som en Charlies Änglar parodi. Mamma var Charlie och jag, Rick och Jonna fick springa omkring och göra allt i våran makt för att bekämpa ondska... Vilket i detta fallet var att sätta dit, Asher, Kyle och Wren. Mamma var rosen rasande när hon kom hem på torsdagskvällen och fotade alla mina blåmärken och skador och skulle ringa en advokat. Det enda jag bad om var att jag slapp vara inblandad i hennes galenskaper och det enda jag brydde mig om var att jag faktiskt lever. Något som lös upp min dag var dock Harrys gulliga små meddelanden och jag log varje gång jag såg hans namn dyka upp på mobilskärmen. När lördagen äntligen kom var jag lättad över att mamma hade stuckit iväg på ett designer möte i Manchester och lämnat allt åt Rick som mycket väl visste vart jag skulle.

"Be safe!" ropade han innan jag drog igen dörren bakom mig och började gå mot fotbollsplanen Harry hade pratat om. Jag skulle tagit bilen för att det gick mycket snabbare, men jag hade inte suttit bakom ratten sedan olyckan och bara tanken av att sätta sig på den platsen fick hela världen att snurra. Istället insåg jag att jag inte skulle klara av att sätta mig där på ett tag och tog en kvarts promenad. Som tur var regnade det inte, eller snöade för den delen. Vi var snart inne i Februari månad och jag bara väntade på att snön skulle ersättas med stora vattenpölar och himmeln skulle vara konstant grå. Det var något man fick lära sig att gilla när man bor på en utav de regnigaste platserna på jorden.

När jag kommit fram till fotbollsplanen kollade jag en sista gång så jag hade min anteckningsbok och penna med mig och kollade en sista gång på klockan för att se så jag inte var för tidig. Jag gick runt hörnet och fick syn på en rätt så öde parkeringsplats förutom fyra bilar. Långsamt gick jag in genom stängslet och jag kunde höra killarna skrika åt varandra. Framför mig uppenbarade sig en grön plan med slitna läktare runt om sig. Harry stod i mål och försökte blockera en boll som kom rakt emot honom när hans ögon fokuserade på mig och bollen träffade honom rakt i ansiktet. Mina händer åkte upp chockat till min mun då jag hörde smällen och han trillade ihop.

"Dude, you're supposed to catch the ball with your hands!" ropade den svart håriga killen som jag antog var Zayn som Harry pratade om i torsdags. Jag kollade upp på läktaren och såg en tjej med brunt långt vågigt hår sitta och vinka mot mig. Tveksamt gick jag upp till henne och hon ställde sig upp, hon ungefär lika lång som jag och hon var klädd i en svart kappan med vantar och mössa.

"Hi, I'm Eleanor, Louis girlfriend. You must be Isabella." sa hon glatt och sträckte fram sin hand. Jag tog den och nickade långsamt. "It's so nice to meet you, I've hear a lot of great things about you." konsaterade hon och jag nickade långsamt. "Please, keep me company while the lads are running after a fotball." fortsatte hon och himlade med ögonen. "Boys." konstaterade hon och suckade innan hon satte sig ner igen. Jag tog upp mitt anteckningsblock och penna medan jag såg på att frågan skulle snart flyga ur Eleanors mun.

"I heard about the accident." sa hon och nickade långsamt medan hon kollade ut över planen och jag följde hennes blick. Harry vinkade till oss och jag log mot honom och vinkade tillbaka. Han hade en vit t shirt och hans lockar var tillbaka dragna i en svart mössa. "How are you holdin' up?" jag kollade på henne. Hon var den första som faktiskt hade frågat mig hur jag mådde. Alla andra hade varit förkrossade över de tre tjejerna som dörr, det hade jag också varit.

"I'm fine. The bruises are about to dissapear."

"Must be hard for you, huh?" denna gången behövde jag inte skriva utan jag nickade bara. "Stay strong and everything will turn out right."

"But not as it used to be. I'm not doing the surgery and mum is about to freak out at home."

"What surgery?" frågade hon nyfiket.