Speak

Kapitel 5

Redan klockan fem på morgonen låg jag rastlös i sängen och kunde inte somna om. Jag hade sovit i cirka två timmar och kände att jag klarade inte av att sova längre. Mina ben slängdes över kanten och jag tassade över till min garderob där jag tog fram mina tights och en pösig alldeles för stor tjocktröja. Jag lade ner min vattenflaska, dansskor för både balett och street och sedan en handduk. Jag tryckte ner ett par mjuksbyxor ut i fall det kanske skulle bli kallt när jag gick hem. Min blick gick över till fåtöljen och jag fick syn på tröjan och bestämde mig för att packa ner den om jag skulle ha modet till att smsa honom efteråt. Jag gjorde en slarvig fläta på vägen ner genom det tysta och mörka huset då jag försökte att vara så tyst som möjligt. Mina fötter ledde mig in i köket och jag käkade en macka medan jag skrev en lapp till mina föräldrar och förklarade vart jag skulle. Jag tog på mig min kappa och boots innan jag sträckte mig efter min mobil och nycklar innan jag tyst stängde ytterdörren efter mig och låste så tyst det bara gick. Vinden drog igenom mina tights och jag kände att jag kanske borde tagit på mig mina mjukisbyxor redan nu. Det var fortfarande kolsvart ute medan jag gick ner för gatan och in mot centrum där dansstudion låg som jag hade gått på sedan jag kom hit. Det var mitt sätt att handskas med mina känslor efter mammas och pappas skiljsmässa och hur mamma hade hittat Rick på så kort tid efteråt. Jag bar med mig mycket ilska som jag behövde ta ut på något sätt och därför började jag på dans. Det fick mig att må bättre efteråt så jag slapp prata om mina känslor ut öppet eftersom jag hade stängt in mig ett skal enda sedan jag var fem och blev retad hemma i Sverige. Jag har alltid efter det haft ett hårt skal runt mig för att se vem som verkligen vill bryta det för att lära känna mig på riktigt.

Det fanns ett antal personer som var uppe och joggade på motsatt sida och hälsade artigt när på mig där jag gick på andra sidan och jag log mot dom. Några tonåringar var på väg hem från en nattklubb då dom försökte gå så rakt de kunde men fungerade inte helt då den ena stötte till den andra och föll ut i gatan. Som tur var så fanns det ingen trafik och jag stötte bara på ett par enstaka bilar. Jag kom fram tjugo minuter senare till den stora studion och tog fram mina nycklar till dörren. Efter att ha spenderat all sin fritid här så fick jag efter ett tag egen nyckel då jag ibland kom hit och tränade på morgonen. Jag stängde av larmet och låste efter mig igen innan jag gick igenom lobbyn och in i en utav de gigantiska danssalarna. Min hand sökte efter lampknappen på väggen och ett vitt rum med en spegelvägg uppenbarade sig. Det fanns flyttbara ribbor man kunde dra fram längre bort i hörnet och jag gick över till ljudanläggningen och pluggade in min iphone och satte igång The Power Of Love med Gabrielle Aplin. Jag tog fjärrkontrollen till ljudanläggningen och satte mig ner på för att sätta på mig mina balettskor innan jag började stretcha. Sedan startade jag om låten och började dansa över golvet. Känslan i melodin for igenom min kropp när hon började sjunga och jag såg till att låta musiken ta över min kropp och uttrycka sig på sitt egna sätt och jag glömde bort mina bekymmer. Harry fanns inte, bilolyckan hade inte hänt, mina vänner var vid liv, jag var inte stum, jag skulle inte behöva gå på gruppterapi, jag hade all tid i världen att leva i detta vakuum jag hade bildat.

"Isabella?" jag svängde runt och såg på den rätt långa muskulösa killen framför som stod i dörröppningen. Jag log mot honom.

"Hi, Adam." mimade jag.

"What are you doing here?" frågade han förvirrat och kollade över salen. Hans ljusbruna hår stod rakt upp i små piggar på huvudet och han gav mig ett snett leende. Jag bet mig lite i läppen och tog upp fjärrkontrollen och stängde av musiken. "I heard about the accident... We've been missing you. Did you get the flowers we sent you?" Jag nickade och log lite.

"Thanks."

"It's nothing." han gick fram och drog mig in i en stor varm kram. Han var minst fem centimeter längre än mig. Jag har känt Adam längst här och han började i samma grupp som jag i början. Han har bara varit som en bror för mig och har alltid funnits där när jag behövt prata av mig utan drama från mina tjejkompisar. Han drog sig tillbaka och kollade ner på mina fötter. "Ballet, eh? Would you like to change? Do some poppin moves? I've been working on something new but I'm pretty much stuck." Jag nickade och kom på att det var smått lustigt att han är här så här tidigt. Jag rynkade pannan och pekade på min vänstra handled där en klocka brukade sitta.