Speak

Kapitel 11

"You survived." konstaterade jag och log smått mot tjejen som hade tvingats bakåt i tiden för att berätta hennes historia.

"I did. But I've never been a believer. Until I woke up. I think that prayer my aunt did... Saved me."

"Do you think I could go through it?"

"You should ask you this instead. Will the ones that keep you close let you do it?" jag tänkte tillbaka på min mammas och Jonnas ansikten när jag vaknade upp. Hur glada och lättade de såg ut. Mamma verkade inte motvillig, inte Jonna heller. Den enda som faktiskt haft starka åsikter åt operationen var Harry. Jag kollade på klockan och insåg att jag måste träffa honom nu.

"Sorry, but I have to go."

"You have to meet one of those who keeps you close, huh?" sa hon roat. "Keep him close." Jag rynkade pannan i djupa veck utav förvirring. Hur visste hon...? "It's not hard to tell. Everytime you think about him your face lights up and you get that look."

"It's nothing."

"Nothing right now." konstaterade hon med ett leende på läpparna. "It takes time. Now, off you go. I'll pay." jag skakade på huvudet och kände att jag var tvungen att protestera. "Don't be such a baby, next time you can pay." sa hon och blinkade roat med ena ögat.

"Thanks." mimade jag och hon gjorde en gest med handen som att det inte vore något. Jag tog på mig min kappa, lade ner mina grejer i väskan och kramade om Alice och tog mig ut. Det var slaskigt ute eftersom under natten hade det blivit plusgrader. Mina fingrar dansade lätt över min mobilskärm medan jag försökte undvika de största vattenpölarna.

To: Harry

"Sorry, lost track of time. I'll be there in 5! :)"

Jag sneddade över gatan och gick runt hörnet mot mötesplatsen. Snart fick jag ett meddelande tillbaka om att det inte gjorde något för han hade fullt upp med pressen utanför deras studio. Med den informationen saktade jag ner hastigheten, stoppade ner mobilen i jeansfickan och tog in mer utav omgivningen. Jag hörde fotsteg bakom mig och jag kollade bakåt. En kille med mörk hood tröja gick längre bak och jag ökade takten igen för att runda ytterligare ett hörn och fick syn på det lilla fiket vi skulle mötas vi längst ner vid nästa hörn. Gatan var lång och jag började lätt jogga när jag såg målet och då jag insåg att killen som gick bakom mig gick åt samma håll. Jag började leta efter något som skulle göra mig säker på att han verkligen följde efter mig. Men snart fick jag mina misstankar bekräftade när två killar med samma mörka hood tröja på sig runda hörnet längre fram. Jag kollade över på andra sidan för att hitta en flyktväg men det fanns ingen tvärgata utan bara små trånga gränder som hade en återvändsgränd i slutet. Min fokus hade varit så upptagen med att hitta en utväg så när jag bara var ett hus ifrån att komma till fiket där de mörk klädda killarna stod och väntade hade jag helt glömt bort han som var bakom mig. Tills jag kände en hand som tog tag i min överarm och drog mig in i gränden innan fiket. De två andra slöt upp bakom honom och drog snart av sig sina huvor. Det var killarna från skolan, som Mindy hängde med.

"You recognize us now, you little slut?" sa den svart håriga killen som hade dragit mig in i gränden och tryckte upp mig mot tegelväggen och jag gav ifrån mig ett stön av trycket jag fick i ryggen.

"So what should we do with you now? Run you over?" sa den ena blonda med smått sneda tänder.

"Asher, she doesn't have a choice." konstaterade den svart håriga som snart tryckte in sin knäskål i min mage och all luft försvann ur mina lungor och jag sjönk till marken. Jag började hosta och gny över smärtan som spred sig över hela min kropp. Jag landade på något hårt som trycktes in i mitt ben och jag insåg att jag hade mobilen där. Skräckslaget kollade jag upp och såg de tre killarna stå över mig. Asher, som tydligen var den blonda med sneda tänder log elakt och gav mig en spark i ansiktet. Stället han träffade på var precis under mitt öga och jag kände den brännande känslan sticka upp över mitt öga och tårar började framkallas i ögonen utav smärtan.