Beck - Josef och Alex

Tår för tår💧❤️‍🩹

Alex sitter på Josefs väntar sida, sidan han inte blev skjuten på (((vet att jag skrev att han blev skjuten på vänstra sidan i delen innan, men jag menade att han blev skjuten i höger sida!!))). Bredvid brittsen han ligger på, och hon väntar. Hon sitter nära, hon har dragit stolen precis till kanten, så hon ser honom tydligt. Alex tittar på honom, hon släpper inte blicken från honom. Det ser ut som han sover, tänker hon. Han sover bara, han vaknar snart, tänker hon. Hon måste tänka positivt, annars hade hon inte suttit här.

Efter en stund så kommer Martin in. "Alex" börjar han. Alex hörde honom, hon släppte inte blicken från Josef på några sekunder, men sedan vände hon huvudet mot Martins håll. "Du borde åka hem och sova lite, du kan hälsa på honom imorgon." sa han och gick närmare henne. Alex lyssnade in det lite, det gick som ett eko i huvudet på henne. "Jag... jag stannar här tills han vaknar." svarade hon och kollade tillbaka på honom. Martin tog ett djupt andetag. "Alex, jag förstår dig, men du måste sova lite. Och vi behöver dig på jobbet." Alex lyssnade in allt igen. Och hon började inse att hon sävar på grund av sina känslor för Josef. Hon var tvungen att säga saker hon verkligen inte skulle klara av just nu. "Hur går utredningen? Kom ni något längre?" sa hon så oberört som möjligt. "Steinar och Oskar fick tag på Filip och hans kompis som körde bilen, han och vännen sitter inne. Sedan så har vi hittat mamman och bästa vännen, som ska in på förhör imorgon bitti. " sa Martin som nu god bakom Alex, han la sina händer på Alex axlar. Alex lyssnade, Filip, det var Filip som sköt. Hon kollade ner på Josef som "sov". Hon märkte att hon tycker om att se honom "sova". Sedan vände sig Alex mot Martin. "Vill du ta över utredningen tills jag är tillbaka? Jag kan jobba här, jag vill bara vara säker på att han inte är ensam när han vaknar." sa hon och försökte vara oberörd även fast att han kanske inte skulle vakna igen, och att hon skulle bli förkrossad. Martin nickade och fortsatte med att säga "jag misstänkte väl det." Han smålog lite, sedan tog han fram Alex väska, med dator och papper. Hon tog emot den och ställde den bredvid henne. "Tack..." log hon till Martin. Martin gav henne en lätt kram. Alex kramade om Martin. En tår föll från hennes vänstra öga ner på Martins skjorta. Hon blinkade snabbt för att sluta gråta, sedan släppte hon honom. Martin sa hejdå och sa åt henne att försöka sova en stund, sedan gick han ut från rummet. Det blev helt tyst igen. Alex kollad på Josef som bara "sov". Hon hoppade en aning närmare honom, sedan la hon sin högra arm på brittsen vid Josefs midja, den andra på hans mage. Sedan föll huvudet ner mellan armarna, nära hans midja. Några tårar började rinna längs med kinden ner på sin arm. Hon hade ansiktet upp mot Josefs ansikte, för att hon skulle kunna se honom. Bilderna flög genom hennes huvud, allt som hände under kvällen gick på repeat i huvudet på henne. Skotten, hennes skrik, hans blod som bildade pölar bredvid honom och hon själv som grät högt. Det släppte inte från hennes huvud. Hon försökte att tänka bort bilderna genom att tänkta på allt bra istället. Hennes ögonlock började falla, dem blev tyngre och tyngre. Tills att hon sov, bredvid Josef, huvudet vid hans midja, en arm bredvid och en arm upp på hans mage...

"Alex...?" hörde hon och vaknade med ett ryck. Hon öppnade ögonen försiktigt. "Alex?" hörde hon igen och kände en hand ta hennes hand. Alex rätade på sig, det var Josef. Josef var vaken!
Alex kollade in i hans ögon och han blinkade och kollade runt sig i lite chock. Sedan hittade han hennes ögon och kollade djupt in i dem som nu började bilda tårar. "H3lvete, Josef!" sa hon och några tårar började falla från hennes ögon. Hennes huvud föll till hans mage försiktigt. Han kollade på henne, som hade huvudet på hans mage. Josef svalde hårt, "förlåt..." fick han ut i en viskning. Och tog några djupa andetag. Alex tog upp sitt huvud igen, tårarna rann. De kollade på varandra, och några tårar rann längs med kinden på Josef. "Du gör aldrig så igen, hör du det?!" säger Alex högt och tydligt för Josef. "Du skulle ju väcka mig!" grät hon. Alex torkade några tårar på hennes kind och kollade på Josef som också grät. Josef var nära på att prata, nära på att säga att han försökte väcka henne, men han hejdad sig. Han insåg att Alex kanske skulle klandra sig själv. Och han såg hur rädd hon varit under dessa timmarna. Han hade aldrig sett henne gråta såhär. Han hade sett henne ledsen förr, men aldrig såhär sönder och förstörd. "Förlåt, Alex..." sa han igen istället, och kramade hennes hand som han fortfarande höll i. De kollade in i varandras ögon, de slutade inte. Josef försökte flytta sig lite åt sitt högra håll så gott som han klarade. "Kom..." sa han och lyfte lite på filten han hade över sig. Alex tittade på honom och tvekade inte en sekund. Hon sparkade av sig skorna och la sig bredvid honom. Alex la sin vänstra arm över hans bröstkorg med sin hand på hans axel. Den andra hade hon huvudet på. Josef kramade om henne, så mycket som hans kropp orkade. "Förlåt..." sa han igen. "Du är okej, jag har dig nu", grät han. Alex grät också, hon nappade efter lite luft samtidigt som hon blundade för att försöka sova. Josef torkade hennes tårar. Och la sin hand några sekunder på hennes kind, sedan tog han ner handen och drog handen längs med hennes rygg. Han hörde hur hon började andas lugnt och normalt igen, han lugnade henne. Han slutade inte, inte innan han visste att hon sov. Då blundade han också, och han somnade bara på några sekunder.