Beck - Josef och Alex

Annorlunda

I Alex lägenhet

Josef hjälpte Alex mot hennes sovrum. Han lyfte henne till sängkanten och tog av hennes jacka.  Han la den bredvid honom på golvet så länge. Han lyfte upp henne från sängkanten, höll om henne hårt och lyfte på täcket. Sedan la han ner henne, och hon följde bara med i det han gjorde. Hon orkade inte protestera. Hon hackade tänder, skakade och kallsvettades. Josef hämtade en filt och la den över henne, sedan täcket. Hon försökte le lite, men det blev mest ett hackat ryck med mungiporna. Josef log lite tillbaka, i medlidande. Han satt på kanten av sängen, lutade sig framåt och kysste hennes panna. Sedan hennes hackande läppar. Hon försökte säga något, men hon fick inte fram något ljud. Hon blev nästan arg på sig själv, "såja, tyst nu, sov lite hjärtat..." viskade Josef och kysste henne i pannan. "Jag älskar dig..." fick hon fram mumlande och tyst. Josef log lite, "och jag älskar dig", viskade han tillbaka. Alex log lite och blundade försiktig.

Josef satt kvar vid hennes sida i typ 10 minuter. Kliade hennes hårbotten och klappade hennes kind. Han hatade att se henne må dåligt. Det var som att se en annan sida av henne, en sida han inte var van vid men älskade lika mycket. Han älskade när han behövde ta hand om henne, det var det ända positiva med det när hon mådde dålig. Att få ta hand om henne utan att hon kunde göra motstånd. Det gjorde hon alltid annars, vägrade få hjälp. Hon hade blivit bättre sedan de blev tillsammans, de hade båda två. Något annorlunda med dem. Allt hade förändrats men ändå var det så likt från innan. Det var för svårt att kunna beskriva och sätta fingret på enligt Josef. Men det var så det var, annorlunda men ändå så lika.

Josef gick och fixade ett stort glas vatten, och en Ipren och två Alvedon om det skulle behövas. Han ställde det försiktigt inne på hennes nattygsbord, sedan iakttog han henne. Hon låg och sov så gulligt, invirad i filten och täcket så nästan bara hennes huvud syntes. Knappt munnen. Han tog sig försiktigt till hennes sida och pussade hennes panna. Mjukt och försiktigt mot hennes varma panna. Hon var brännhet. Febern hade stigit. Josef fick en klump i magen, det var något väldigt fel med henne... han var så orolig, och han skulle inte veta om något hände henne. Han ville stanna hos henne, men Alex skulle nästan skälla på honom om hon vaknar och ser honom hos henne. Han var tvungen att åka tillbaka... och han hatade det.

Josef steg in på jobbet med klumpen i magen. Han hade lämnat en lapp på nattygsbordet som sa att hon skulle ringa om det var något. Men han var orolig att hon inte skulle göra det ändå... Alex var ju fortfarande Alex...

"Hej! Hur är det med henne?" frågade Martin som gick ut från sitt kontor. Josef ryckte lite på axlarna och tittade runt sig. "Vart är alla?" "Följer upp lite ledtrådar och jag skickade hem Ayda, vi är så många ändå." sa Martin kort. "Alex?" frågade han och såg oroligt på Josef. Josef höll sig från tårar, hon kunde knappt prata med honom. Något var inte alls bra med henne... "Jag vet inte... hon mår inte så bra bara..." sa han tyst och tittade ner i marken. Martin gick lite närmare honom och Josef stod helt stilla. Han kände sig så dålig, han kunde inte göra något. "Hon kommer blir bra!" sa Martin, han kramade om Josef. Josef visste inte vad han skulle göra, det var lite obekväm men ändå helt rätt.... "Hon kunde knappt prata... och hon skakade så!" klagade Josef med tårarna i halsen. Han fortsatte: "helt kallsvettig, så varm... jag är inte till hjälp alls..." suckade han mot Martins axel. Martin klappade honom på axeln i kramen. "Hon kommer blir bra, om hon inte blir bättre på någon dag eller två så åker ni in... okej?" sa Martin, han släppt kramen och log smått till Josef tårögda ögon. Josef förstod att han menade sjukhuset, till akuten. Josef nickade...

"Du har förändrats, visste du det? Ni båda två," log Martin när han och Josef satt sig på soffan i köket. Josef tittade upp på honom med ett svagt leende på läpparna, precis det han tänkte på när han satt vid Alex sida förut. "På vilket sätt tänker du..." sa Josef och tittade ner i sitt knä. "Bara positivt... tycker jag iallafall så gammal som jag är", flinade Martin. "Du har lite mer... kontroll och konsekvens tänk", log Martin. Josef la huvudet på sne, han visste det själv men gillade det inte helt heller. Han kunde inte göra vad som helst längre, han hade inte bara sig själv att tänka på längre. Han behövde tänka på Alex också, det handlade inte bara om honom. "Det har gjort er gott att träffa varandra...", log Martin. Josef nickade lite med ett tårögd leende. "Tack Martin..." log Josef mot Martin som la en hand på hans axel. "Hon vill nog inte jättegärna inse själv att hon förändras bara..." sa Josef skrattade lite. Martin skrattade med honom, "nej, inte ofta man vill inse att man behöver hjälp ibland... gäller även dig", flinade han och armbågade honom lite i sidan. Josef tittade på honom med ett flin. Sedan satt de tysta och trötta en stund i soffan, inget stelt, bara lugn och skönt och tyst...

Kollegorna knackade på fönstret till köket. Josef och Martin kikade över sina axlar, sedan ställde de sig upp och gick ut till dem.

"Hur gick det för er?" frågade Martin till dem, men de svarade inte. De hade fokus på Josefs oroliga blick. "Hur mår Alex?" frågade Jenny och slängde av sig sin jacka på sin stol. Josef försökte hålla inne sina känslor, han avskydde på många sätt att han blivit så känslig! Efter han träffade Alex var hon det ändå han kunde bry sig om. Direkt hon var det minsta annorlunda och inte som sig själv, så blev han livrädd. Han ville sjunka genom golvet och försvinna för han skulle snart börja gråta.

Josef kände en hand på sin axel, Martins hand. Han tog ett djupt andetag. "Hon blir nog bättre snart..." sa Josef kort. Han ville inte pratat om henne nu, men samtidigt allt han ville prata om. Han skulle inte kunna sluta tänka på henne, men det var värt ett försök. "Så vad fick ni fram?" frågade han med en brytning i rösten. Och de tittade lite oroligt på honom, men tog upp sina block och började läsa...