Beck - Josef och Alex

Bortförklaringar☹️

Alex hade kommit in samtidigt som Josef duscha, hon hade ropat efter honom. Men eftersom att duschen var på drog hon slutsatsen att han inte hörde henne. Hon tog av sig ytterkläderna i hallen, ställde ner väskan på golvet och gick till köket för att göra en macka. Sedan satte hon sig i soffan.

Josef öppnade dörren från badrummet och gick ut med handduken över höfterna. Alex harklande sig när hon fick syn på hans blöta kropp. Ett djupt andetag och ett flin. Han hoppade till, "h3lvete vad du skräms!" sa han, kunde inte få till ett leende. Alex som satt med ett flin, hade tänkt att han skulle gå fram till henne. Kyssa henne och krama om henne, säga hur mycket han älskade henne. Men det gjorde han inte, han fortsatte in till sovrummet.

Alex svalde hårt, hon ställde sig upp. Gick långsamt mot sovrummet. Hon gick fram till honom, drog händerna över hans rygg medans han satte på sig kallingarna. Han skakade av hennes händer, hon tittade chockat på hans bakhuvud. "Har det hänt något?" frågade hon och tittade på honom. Han fick på sig sina gråa mjukis och en svart t-shirt. Han drog handduken genom håret och släppte den sedan till golvet. Han sa inget än, han försökte kontrollera sina känslor genom att vara tyst. Annars hade hans mun gått i högvarv just nu, kommit ut saker som han inte menade och inte tänkt igenom.

"Josef?" frågade hon, han svarade inte. Han skakade på huvudet, men inte ett 'det har inte hänt något' - skakning, utan ett 'du kan inte mena allvar' - skakning. "Josef?" upprepade hon, la handen på hans rygg. Josef vände sig om, hennes hand åkte runt hans kropp till hans bröst, Josef puttade bort hennes hand. Han gick mot dörren. "Vad f@n är det för fel på dig?" sa hon högt och irriterat, vände sig mot Josef som passerat henne. Josef stannade, vände sig om med en mörk blick. "Vad det är för fel på mig?" sa han, upprepade hennes fråga som hon vore dum i huvudet. Han gjorde en charad med sina händer mot sig själv. "Frågade du vad som var fel på mig!" sa han högt och tydligt.

Hon stannade till, det hade hon gjorde. Det var, denna gången, henne det var fel på. Det var HON som hade börjat göra fel. HON som ljugit, HON som hade hållit det hemligt. HON som skapar tusen olika bortförklaringar. Josef var hennes kille, han hade förstått att hon ville träffa honom. Speciellt efter att hon berättade om Syrien och vilken roll och säkerhet Majid spelat. "Det var inte så jag menade, Josef!" sa hon, tittade efter hans ögon men han hade redan hunnit gå ut från sovrummet. "Det är helt sjukt att du inte bara sa något!" började Josef. "Jag hade förstått, Alex! Jag hade till och med erbjudit mig att köra för att hälsa på honom!" sa han med Alex bakom sig. Hon suckade, "du kan ju inte mena allvar", började hon och himlade med ögonen. Han vände sig fort om till hennes skratt-färdiga blick. Han tittade seriöst in i hennes ögon. Eller han försökte, hon mötte inte hans blick. "Berätta sanningen, Alex!" viskskrek han. "Varför sa du inget!" skrek han. "Du behöver inte prata så högt!" sa hon och tittade snabbt på honom. "För det är din största oro just nu! Du kan inte ens titta på mig, såklart du har gjort något fel då!" sa han och sökte hennes blick. Hon tittade upp på honom över hans kommentar. Behöll ögonkontakten. Hon var tyst en stund, "jag trodde att du skulle reagera, PRECIS som du gör nu, DÄRFÖR SA JAG INGET!" skrek hon. "F@n vilken dålig anledningen!" skrek han. Hon ryckte till, "ni jobbade ihop, han räddade ditt liv! Trodde du seriöst att jag inte skulle tillåta dig att träffa honom?" sa han högt. Hon var tyst, hon öppnade munnen men inga ljud kom ut. Hon kunde inte säga något... Han skakade långsamt på huvudet, "ska du säga något eller!" sa han högt i ansiktet på henne.

Hon kände hur tårarna började tränga sig fram, hon visste inte vad hon skulle göra eller säga. Hon gjorde fel... och han hade rätt till att reagera såhär. För det var hon som var problemet i detta fall...